Jag får ibland frågor om de betyg som jag sätter på dansbanden efter varje danskväll, och vissa har haft invändningar mot att mina betyg genomgående är mycket höga. Detta stämmer måhända, men enligt mitt sätt att se det är detta helt i sin ordning då jag genomgående väljer danser med absoluta toppband.
Det finns även de som ifrågasatt det faktum att jag överhuvudtaget dristar mig till att sätta betyg på banden och som svar på en sådan invändning skrev jag ett ganska utförligt besvarande inlägg om Åsiksrädsla.
Min betygsstege definieras enligt följande:
- Usch, fy och bläää, detta band borde sänka bussen i en sjö och göra något annat
- Inget vidare, här behöver kraftfulla åtgärder vidtagas
- OK att dansa till, inget överväldigande men godkänt
- Riktigt bra, mer än godkänt men ändå med avsaknad av det där lilla extra
- Klockren, högkvalitativ dansmusik med eget signum och karaktär, så här ska ett toppendansband vara
Ett väl avvägt betygssystem i dessa sammanhang är i mina ögon ett system som innefattar tillräckligt många och väldefinierade steg för att kunna ge en tillräckligt tydlig bedömning av prestanda för att vara meningsfullt för någon annan än betygssättaren att ta del av. Eftersom alla band rimligen strävar efter att bli bättre borde utfallet med en sådan skala resultera i ett medelbetyg klart över medelvärdet i betygsskalan, något som i sig inte pekar på en svaghet hos betygsskalan utan endast reflekterar det faktum att de låga betygen utgör varningsbetyg som rimligen inte bör komma att delas ut i någon större utsträckning.
Jag kan lova att jag genom åren använt samtliga betygsnivåer ovan för band som jag personligen dansat till. Idag är det dock ovanligt (även om det naturligtvis händer) att jag sätter mig själv i sitsen att dansa till en 1:a eller 2:a, så det vanliga är att bedömningen hamnar på skalan 3-5, dvs olika grad av godkänt.