Så har vi då nått den absoluta början till slutet på en 21-årig saga, av vilken jag själv tagit del av de senare 15 åren. Boogart gör två avskedsspelningar och denna kväll utgjorde den första av dessa två, måhända också den geografiskt sett mest äkta avslutningen då denna kväll utspelade sig i Gräsmyr. För mig personligen var också detta min 99:e kväll tillsammans med Boogart, den sista spelningen i Gävle kommer att bli nummer 100.
Nåväl, en sak i taget och först hade vi nu denna kväll. För oss som köpt "VIP-biljett" så började kvällen redan klockan 19 med buffémiddag inne på dansbanan under vilken vi fick möta en mängd föredetta orkestermedlemmar, utöver nuvarande sättning förstås. Maten var ypperligt god och stämningen på topp. Peter hade klippt samman en video med Boogart genom tiderna, 21 års bravader. Det var en väldigt skojig dokumentär, en imponerande historia där jag själv med lätthet kunde bekräfta mitt minne och notera att mina första steg till Boogart absolut togs 1991.
Dansen skulle börja klockan 21:30 och naturligtvis blev det stressigt att hinna med allt som planerats. Ett antal framföranden av gamla Boogartlåtar med gamla sättningar bjöds på, med imponerande kvalitet. Kicko hade som alltid ansvarat för att välja ut låtar och planera det hela, orkesterns ordningsman.
Nåväl, 21:30 drog dansen igång (dansentré 130:-) och rätt snart ökade trycket på dansgolvet. Det blev en trevlig kväll med många bekanta ansikten, men svårt att hitta de man sökte då dansbanan är väldigt stor (tack och lov). Fram till klockan ett var det nuvarande Boogart som spelade, tidvis med Petra på sång. Därefter blev det blandade låtar från olika tidsepoker, bland annat fick vi höra Purple Rain, ojojoj vilken nostalgi. Jag noterade ingen exakt sluttid, men jag gissar att de sista tonerna klingade ut vid 02:15 ungefär, THIS IS IT!
Som helhet en trevlig kväll, glädje, vemod, ja många känslor och minnen gjorde sig påminda denna kväll. Nu är det bara en sista skälvande kväll kvar, snyft!
Jag hade genom Camilla fått skjuts från Piteå så jag slapp köra denna smärtsamma väg ner till och från Umeå, de sista 5 milen tillbaka från Piteå till Luleå gick snabbt 
och jag kunde lägga huvudet på kudden strax efter klockan 6 på söndagsmorgonen.