THIS IS IT!!
Hundra danskvällar tillsammans, det känns onekligen märkligt att det nu är över. I princip så länge jag dansat så har Boogart funnits och utgjort ett av mina absoluta favoritband, men denna kväll på Estraden i Gävle nådde så den sagan sitt slut. För mig var overklighetskänslan den mest påtagliga, i Gräsmyr kände jag mer av vemodet som låg tungt i luften och alla ögon som blänkte lite mer än vanligt.
Precis som i Gräsmyr började kvällen med VIP-middag med fördrink och sedan plockbuffé under vilken filmen "Boogart genom tiderna" visades. Dock var det en jämförelsevis stel tillställning utan en lika stark känsloladdning som i Gräsmyr, miljön kändes mindre intim, färre gamla Boogartmedlemmar var närvarande, och hur man än ser det så är Gräsmyr betydligt mer Boogarts själsliga hemmaplan än Gävle. Några gamla medlemmar var dock närvarande, Kicko, Per N., Mattias B. och Lasse L., vilka alla bjöd på strålande insatser från scenen. Lasse verkade trivas väl med att ta plats bakom "sina gamla trummor", och gamla Boogartklassiker radades upp i helt utomordentliga versioner.
Dansen började klockan 21:30 och till dess hade det strömmat in ordentligt mycket publik i lokalen. Det blev omedelbart rätt tjockt på golvet, men dansbart. Estraden är en väldigt stor lokal med ett runt dansgolv i lokalens mitt och terrasser med sittplatser runt om. En irriterande detalj är dock att själva dansgolvet avgränsas med en metallist och därutanför är det heltäckningsmatta. En vägg (om än en mänsklig sådan) är en betydligt bättre avgränsare än en metallist, den senare innebär bara en irritation och det är inte helt lätt att hålla dansflocken innanför denna gräns. "Gräsmattan" var förvisso dansbar, men med måttligt bra glid.
Precis som jag förutsett så mötte jag inte så många bekanta ansikten denna kväll, men ändå en förvånansvärt stor skara. En hel del nya dansbekantskaper gjordes dock, vilket jag ju aldrig tackar nej till, och jag dansade kvällens alla danser. Här nere i södern är tyvärr detta med anarkistisk (demokratisk) dans en regel, vilket denna kväll innebar att "Jonsson-den-långsamme" inte hann med att bjuda upp så mycket. Ett annat otyg som driver in från söder är någon slags allmän praxis att regelmässigt dansa två på varande följande danser med samma partner. Jag har naturligtvis inget emot att dansa flera danser med samma partner under en kväll, men jag vänder mig emot att detta skall ske enligt någon form av oskriven regelmässig praxis. Enformighet är tråkigt! Men om man inte inser poängen med damernas kontra herrarnas och hur den spelregeln skapar en krydda till det sociala spelet (som dans innebär) så kanske man inte heller begriper sig på den likaledes så viktiga poängen med att bjuda igen.
Under huvuddelen av kvällen spelade "nuvarande Boogart" precis som i sommar, delvis med Petra bakom mikrofonen, men mestadels stod Anna för sången. Vid 01-tiden steg så "gamla Boogart" åter upp på scenen och bjöd på nästan en timme med gamla favoritlåtar. Purple Rain fick vi nu höra med Lasse på sång, liksom "Jesus i min leverpastej", etc, etc. Slutligen avrundades kvällen med nuvarande sättning och "This is it", strax efter klockan 02 klingade sista tonerna ut.
På det stora hela blev det en trevlig kväll men en märklig, galen, vemodig, overklig och sorglig kväll. I många danser fanns tanken där att "detta är sista dansen till den här låten". Men allt måste ju få ha sitt slut...
Jag hade flugit från Luleå till Sundsvall (via Arlanda) på fredagskvällen, Anna L. hämtade mig på Midlanda. Från Sundsvall åkte jag sedan till Gävle tillsammans med Anna, Anna, Johanna och Emelie G., Anna S. körde på vägen ner och Anna L. körde tillbaka, jag fick således knoppa i baksätet på vägen hem, tack för det! Någon gång kring halv sex hade vi nått Sundsvall och jag kunde lägga huvudet på kudden efter en riktig helkväll, sov sedan till halv ett och var seg hela resten av söndagen. Både jag och Anna L. bodde hela helgen hos Anna S. På måndag morgon bar det så av åter till Luleå med flyg via Arlanda.