Efter månader av uppladdning var det så äntligen dags för ännu en Ö-viksmara, och det var en blandad skara som ämnade genomleva denna helg tillsammans. Redan vid 11:30-tiden på fredagen lämnade jag (Optand), Maria H. (Östersund) och Emelie G. (Ånge) Östersund och styrde kosan mot Ö-vik, dit vi anlände vid 15-snåret. Efter att på Kvantum ha inhandlat mat för helgen infann vi oss på Gullviks camping där vi gjorde oss hemmastadda och piffade till oss slutgiltigt inför kvällen. Övriga maravänner, Anna L. (Sundsvall), Fredrik N. (Stockholm) och Emili S. (för stunden Vemdalen), kom i bil från Sundsvall och ämnade åka direkt till Parken. Avfärd mot Parken skedde för vår del 18:32, vilket hade varit mer än tillräckligt tidigt om det inte hade bildats kö vid entrén, men vi vallade in på dansgolvet precis i tid till 19:00 och kvällens första dans. Noteras bör att entrépriset höjts från 160 till 180 pix, vilket fortfarande en fullt acceptabel nivå, men undertecknad kan inte låta bli att spekulera över ifall det är behov eller girighet som ligger bakom prishöjningen.
Vilken kanonkväll detta blev, Parken har sällan lyckats få allt mer rätt. Damernas/herrarnas fungerade som sig bör på en norrlandsmara, och banden var denna kväll utsökt bra. Zlips är bara helt underbara just nu, jag saknar ord. Date helt ok, jag skulle gärna stryka en del av deras tramslåtar men på det stora hela är de jättebra. Likaså blev Scotts en mycket positiv överraskning. Deras lugna låtar var ju bara helt suveräna med massor av klassiska myslåtar, en hel del som jag själv aldrig dansat till förr men som visade sig passa utmärkt på dansgolvet. De inledde med "Still the one" och efter det var jag såld! Det förekom lite småslarv av orkestrarna med skyltbytena, men inga stora fadäser på den fronten. Några riktiga klavertramp gjordes dock från orkestrarnas sida när kvällen började närma sig sitt slut. Den första missen var att Date tappade bort en låt på sin sista "akt" innan alla band gemensamt skulle spela sista halvtimmen. En borttappad låt är en förlorad halv dans, och förvirringen och kaoset bland dansarna blev stor när man plötsligt skulle kompensera för detta. Själv så gjorde jag som alltid i liknande situationer och kompletterade upp till en trelåtarsdans, men en stor del av publiken hamnade i motfas med orkestrarna för en stund. Inte så långt senare så upprepas plötsligt detta misstag när näst sista dansen också blev en enlåtsdans och många efter en stund fann sig vara mitt i sista dansen tillsammans med den de ämnat dansa näst sista dansen med. Detta är något som absolut inte får ske, sista dansen spelar för många en mycket speciell roll och otydlighet kring denna är något mycket allvarligt.
För oss som fick en strålande sista dans var dock upplevelsen total. Zlips dundersköna avslutning med "Everything" överhettade en redan het danspublik och Melissa drog ner applådåskor för sin ljuvliga sångprestation. Naturligtvis slutade inte kvällen där utan ett knippe extranummer levererades som sig bör, dock inget som förtjänar något särskilt omnämnande.
Trots smärre spår av min tidigare förkylning hade jag en riktig kanonkväll, kanske den bästa dansmarakväll jag någonsin upplevt. Paus tog vi denna kväll exakt 23:00, då vi begav oss till Max för traditionsenlig utspisning. Tiden var väl avvägd och baserad på mångårig erfarenhet. 23:00 är nämligen optimalt ur energihänseende, man hinner inte duka under av energibrist och kvällen blir väl uppdelad i två halvlekar där den senare är endast aningen kortare. Likaså undviker man (om man åker prick klockan 23) den kö som alltid uppstår på Max om man anländer senare.