Efter en riktigt skön natt där jag sträcksov som en klubbad sten så tog vi oss upp framåt 12-tiden på lördagen och åt en riktigt stabil frukost, detta långt efter att alla hotellfrukostrestauranger stängt (det har sina fördelar att inte bo alltför flott). I ett försök till att bringa lite pigghet till våra sargade kroppar tog vi så en promenad i solen längs havsbadets vita strand (detta år med öppet vatten) och även i år gjorde jag och Anna snöänglar, måhända för att visa för oss själva att vi ännu inte är överdrivet vuxna. När sedan väl middag lagats och avnjutits och alla gjort sig i ordning inför kvällen så var det hög tid att bege sig åter till Parken. Denna kväll skedde avfärd (med min bil) 18:28, så vi infann oss i god tid till dansens början. Casanovas hade anlänt sent och fixade fortfarande med både ljus och ljud när Perikles äntrade scenen som första band.
Med Perikles och Blender på scenen var det ingen direkt överraskning att det denna kväll skulle vara total ordning på damernas och herrarnas, dessa band tillhör den ringa skara band som verkligen vet hur man levererar en proffsig danskvällsupplevelse, både musikaliskt och vad gäller övriga detaljer. Kvällens första halvlek gick snabbt och det finns inte mycket att säga om denna, mer än att jag fick göra ett litet avbrott för att agera stolpskott, ehh... alltså...jag agerade stolpe till en kamerablixt som med jämna och ojämna mellanrum avlossade ljusskott på Tessan och Örjan. Förvirrande? Jajjemen, men mer än så ämnar jag inte utveckla den punkten.
Max-paus tog vi även denna kväll 23:00, och vi fick svart på vitt hur viktigt det är att komma iväg direkt klockan 23 om man ska undvika kö på Max. Visst, jag må ibland (som i detta fall) uppfattas som tjurskalligt fyrkantig, men hur ofta har jag inte hört gnäll om hur lång tid det tar att åka iväg och äta, samt klagomål om att "varför ska vi vänta medan de dansar". Den tydliga men hårda hållning kring Max-paus som jag tillämpade denna gång var i mina ögon mycket lyckad och något jag kommer att stå fast vid inför kommande maror.
Inpå småtimmarna tappade jag en hel del av min kraft och entusiasm, sista timmen mellan 2 och 3 kan jag omöjligt påstå att jag var på topp, nära-döden-tillstånd är en bättre beskrivning. Dock skedde en inte helt ovanlig vändning strax efter klockan 3, i och med att Perikles körde igång med första extranumret i form av "Highway to hell". Snacka om att jag kom in i tredje andningen, vilken varade i cirka 40 minuter, dvs så länge som extranumren levererades. Orkestermässigt var det här under extranumren som agnarna skildes från vetet. Man kan inte säga annat än när det gäller extranummer så ÄGER Perikles fullständigt. De är extranumrens kungar, de levererar riktiga rökare i en dimension utöver vad som spelats tidigare under kvällen, de gör det med bravur, och det gör det utan många sekunder av tvekan, detta tack vare att de spelar "naturellt". Casanovas överraskade också med att köra några härliga rökare, med en del naturliga men charmiga misstag. Blender däremot visade här upp sin allra svagaste sida, vilket väl på sitt sätt är en konsekvens av att de är så in i helvete bra och perfekta att det i sådana här sammanhang blir tråkigt. Perikles hade ju till exempel lätt hunnit spela en AC/DC-låt till under den tid det tog för Lasse i Blender att bläddra fram rätt låt på sin dator, ska man köra med "fusk" bör man ju ändå försöka göra det med stil och fortfarande kunna vara spontan när så krävs. Bättre förberedelser av extranummerlåtar nästa gång kanske?? Här tappade Blender lätt en halv poäng i totalbetyget jämfört med Perikles (just denna kväll).