Hur kan det komma sig att en i så många avseenden perfekt kväll ändå inte genererat ett överväldigande dansrus, ett gott danshumör och danssug till trots? Det är den svåra frågan som jag såhär en dryg timme efter danskvällens slut ska försöka besvara.
Om vi börjar med allt det positiva. Efter att ha haft en dansfri helg föregående helg så var suget efter denna kväll stort, hela veckan hade varit en uppladdning och jag var på riktigt maxat danshumör. Jag anlände till dansen tillsammans med Marie N. strax efter 21, och vi missade bara halva första låten, inte perfekt men klart godkänt (damernas andra åk i slalom från alpina VM i Åre gick 20-21 och gjorde att avfärden hemifrån blev ett par minuter senare än vanligt). Hur som helst så tilltog publikmängden rätt snabbt och det blev alldeles perfekt mycket folk, och bra dansfolk. Om man jämför med hur en liknande kväll med Jannez skulle ha varit på Folkan så var det verkligen kanonbra, de onyktra äldre ekipagen var lätträknade och således flöt det rätt bra på golvet. Jannez var givetvis som alltid bra utan så mycket att nämna, kul med nytillskott i repertoaren, mest nämnvärt att de tagit in "Buy me a rose", nice boys! Den här aftonen spelades Sjumilakliv vid två tillfällen, 21:35 och 00:45, jag gillar förvisso låten men dubbla framföranden är i mitt tycke lite överdrivet.
Så, bra folk, bra musik, bra förutsättningar på alla de sätt, vad var det då som gick fel för min del? Ja det känns inte som en helt enkel sak att sätta fingret på, det handlar om en mängd samverkande faktorer. Det finns nu en risk för att delar av det jag här kommer att spekulera kring kan komma att feltolkas, eller framförallt övertolkas, men det får vara hänt i så fall.
Den första komponenten som bidrog till min inte helt fulländade upplevelse av kvällen är helt och fullt en personlig aspekt som drabbar mig då och då, nämligen att jag blir less på att dansa med mig själv hela tiden. Det dansonoma nervsystemet har helt tagit över och jag känner det som att det aldrig händer något spännande. Förmodligen är det dags att försöka hitta på nya dansutmaningar, nya tricks, för jag är inte nöjd med utmaningen att testa gränserna med de jag dansar med utan jag vill även gärna försöka lura mig själv lite, leva lite "on the edge" och släppa den totala kontrollen. Den här kvällen var en sådan då jag lessnat på min egen dansförmåga, jag vet att det går över men också att detta kan hjälpas på traven av att börja experimentera med nya "bus".
Den andra komponenten i missnöjessammanhanget kan kopplas till ett citat av Örjan, nämligen "Så mycket brudar. Så lite tid!". Den här kvällen fanns det helt enkelt för många att dansa med, ett stort antal favoriter som jag så gärna ville hinna få en dans med, likväl som goda möjligheter till att finna nya dansfavoriter, eller iaf möta nya personligheter. Tyvärr tog kvällen slut alldeles för snabbt, och det var så många som jag verkligen kände att jag hade "missat".
Punkt nummer tre är väl den som jag mest av allt måste understryka bör läsas utan övertolkning av dess innebörd. Kort och gott kan den sammanfattas som "brist på respekt för herrarnas/damernas". Även om tillämpningen av damernas/herrarnas är för mig ett oomkullrunkeligt fundament för en bra danskväll så är jag absolut inte nitisk när det gäller att följa skyltarna. Blir jag uppbjuden på herrarnas så tackar jag givetvis ja precis som om det hade varit damernas, och med de som jag känner väl brukar jag resonera som så att "skylten har vi väl i princip förhandlat bort". Likväl innebär en hög grad av "skyltbrott" en olägenhet i mina ögon, för jag vill ju faktiskt också få bjuda upp, och det ska jag få göra på herrarnas. Den här kvällen passerades helt klart gränsen och jag tyckte mig inte alls få chansen att bjuda upp i tillräckligt hög grad. När det är "min tur" vill jag kunna få råda över situationen och inte behöva ha bråttom för att hinna bjuda upp. Det är ju alltid kul att bli uppbjuden, inte tal om annat, men likaså är det för mig viktigt att få bjuda upp, rättvis fördelning av rättigheten/ansvaret att bjuda upp är centralt för att jag ska tycka att kvällen varit bra. Nästa punkt är delvis ett resultat av bristen på respekt för min rätt att få bjuda upp.
Sedan en tid tillbaka lägger jag stort fokus på att bjuda upp nya (eller gamla "förlorade") dansbekantskaper, helt enkelt för att det är kul att bryta ny mark på det dansanta likväl som det sociala planet. Den här kvällen var förutsättningarna för detta goda, men ändå blev resultatet knapert på den fronten, till stor del som en följd av att jag många gånger inte hann bjuda upp förrän jag själv blev uppbjuden, och det på herrarnas.
Nu kanske man kan få för sig att jag hade en trist kväll, vilket inte alls var fallet. Jag fick många trevliga, mysiga och roliga danser, och totalbetyget kan inte bli annat än "en riktigt bra kväll", men av flera orsaker kom jag aldrig in i det där underbara dansruset som jag oftast brukar känna, och känslan såhär efteråt är tudelad med en viss grad av tomhet.
Pikanta detaljer bjöds det inte på så många av, vilket väl är i sin ordning. Gammeldansen före paus gick till hälften strålande och till hälften mindre bra, lite vid-sidan-av-övande vore nog på sin plats. Extradanserna på slutet blev ett intressant prov på hur trötthet reducerar fokuseringsförmågan, men men, det får man ta, det hör till att man kör slut på de sista krafterna innan man får lov att åka hem, och det innebär ofta att man inte lyckas "prestera" någon perfekt dans sådär på slutet. Det kan ju vara kul ändå...
Denna kväll körde jag från Optand, Marie N. åkte med till dansen och efteråt skjutsade jag hem både henne och Maria H.