Efter fredagens utomordentligt skojiga danskväll på Ersboda var det med ett stort mått försiktighet i optimismen som jag denna lördag tog sikte på Folkets Hus i Östersund. Jag hade tillbringat dagen i Moliden och inledde min hemresa i lagom god tid för att hinna hem och landa ett par timmar innan dansen. Vid 20-snåret anlände Örjan som bestämt sig för att följa efter mig och även han åka till Östersund med syfte att fullfölja en tredagars danssvit. Man brukar säga att allt här i världen är relativt, och jag måste erkänna att jag är rätt tacksam gentemot Örjan som ju utgör en väldigt bra dansoholismreferens. I jämförelse med honom så ter sig ju faktiskt min dansgalenskap rätt mild...=)
Nåja, vi anlände till Folkan strax efter 21, på vägen hade vi plockat upp Maria. Som väntat var det inget stort tryck på dansgolvet under kvällens tidiga skede, men det droppade in folk kontinuerligt och till slut blev det riktigt bra med folk. Publiksammansättningen var väl som väntat väldigt blandad, men det var trivsamt och jag hade fullt upp hela kvällen. Personligen är jag ju ärligt talat svag för danskvällar när det inte är så ofantligt mycket folk, och när man kan behöva leta lite efter de man vill bjuda upp mer på grund av att utbudet är mindre än på grund av att det är så tjockt med folk att man inte hittar de man söker efter. Jag dansade med fler nya bekantskaper, samt "vissa" som jag tidigare bara pratat med i Håkans telefon - GALET men verkligen på tiden! Paradoxalt nog så blev den enda dans jag stod över denna kväll den "sista" dansen, vilket ju inte direkt tillhör vanligheterna. Jag hade dock tappat sugen en aning där mot slutet av kvällen och valde att dra mig en trappa upp för att avnjuta "From this moment" och "Brothers in arms" från läktarplats, det var på sätt och vis en intressant och annorlunda upplevelse ("När man ser det litegrann sådär från ovan") som däremot inte kommer att bli någon vana. Världen är full av tappade sugar och innan man ens riktigt hunnit märka att man tappat den har man böjt sig ner och plockat upp den, och kanske fått flera andra med sig på köpet. Hmmm...kanske borde bli filosof, som jag flummar....
Jag hade som sagt väldigt låga förväntningar på den här danskvällen då jag inte hade den blekaste aning om hur den skulle te sig. Publikmässigt blev det en godkänd och således svagt positiv överraskning, medan det musikmässigt blev en formidabel succe, egentligen ingen överraskning men det har ju blivit så sällan som jag fått chansen att dansa till Expanders att jag nästan glömt hur bra de kan vara. De har verkligen hittat sin form och spelar strålande på alla sätt. Repertoaren innehåller mycket material som ingen annan spelar, de gör tolkningar som är alldeles formidabla, och de är suveräna musiker som ger allt och har gediget kul på scen, vilket märks och smittar av sig på publiken. Jag blev som alltid på gott humör av låtar som "När vindarna viskar", "Brothers in arms", "Summer of '69" (är det bara jag som ännu kan hela texten?), osv, osv. En härlig version av "The worrying kind" fick vi oss också levererat, ja jag befann mig ofta i mitt musikaliska himmelrike. Det är ett sådant härligt gung över denna orkester att det är för mig obegripligt hur de kunnat undgå att klättra högt på popularitetslistan hos den yngre publiken. Det finns en väldig tröghet i detta med att bli etablerade, sen är det ju så att Expanders är gediget naturliga och tillåter sig att ha en personlig framtoning, vilket ju förstås rimmar lite illa med dagens fisförnäma präktighetstrender där allt ska vara så välputsat och neutralt (= tråkigt fjolligt i mina ögon).
Pausfika avnjöts på "fly-tech" tillsammans med bilsällskapet. Jag avvek dock från fikat lite tidigare för att hinna rätta till kablarna framme vid scen/golvkanten som någon hade lyckats dra ut på golvet så att de (i mina ögon) var i vägen, jag vill ju i vanlig ordning kunna tangera alla mina dansgolvsytterkanter.