Kudden kallar på uppmärksamhet och ropar efter sällskap, vilket den också snart ska få. Först ämnar dock danslejonet berätta en liten godnattsaga får sig själv, en saga om en rätt annorlunda premiär på Sommarparadiset Sandviken, en kväll som nådde sin slutpunkt för sisådär en timme sedan.
En annorlunda kväll var det minsann, premiär till ett band tillhörande kategorin osäkra kort, och därtill jubileumskväll med 40 spänn i entré före 21:30 samt gratis fika i paus och korv vid danskvällens slut. Den första överraskningen möttes man av redan vid ankomsten, ty vid 20:55 (då jag vanligtvis brukar vara relativt ensam på plats) var det redan gott om folk inne på dansbanan som väntade på att bandet skulle spela upp till kvällens första dans. Publiktillströmningen var sedan god fram till 21:30 då den i stort sett avstannade helt, men då hade det hunnit bli riktigt mycket folk, antalet inlösta stannade på cirka 550 personer. Publikmässigt var kvällen verkligen blandad med väl så många äldre och stökiga inslag. Det var som jag brukar uttrycka det "mer stökigt än trångt", med många vassa armbågar, klackar och knuffande herrar. Som mest bökigt var det kring 22-tiden, sen lugnade det ner sig allteftersom inför paus och efter paus blev det aldrig lika fullt igen - tack och lov.
Jag hade ingen som helst uppfattning om Joyride innan den här kvällen, ty jag dansade till dem senast 1999 och mycket vatten har runnit under de flesta dansbandsbroar sedan dess. Med Malin Olsson som ny i bandet på sång var det med stor nyfikenhet som jag emotsåg att få höra dem spela. Hur snäll jag än vill vara (ok, även jag KAN vara en mes) så är det dock omöjligt för mig att utdela några stora orkesterpoäng denna kväll. Om vi börjar med låtvalet så uppvisade förvisso detta en enorm bredd med en hel del riktigt bra inslag, men där fanns också en mängd tragiska bottennapp som fick mitt skräpdansbandsmusikfilter att sätta i halsen. Redan på första dansen fick vi "avnjuta" något så osmakligt som "Leende guldbruna ögon", vilken framfördes helt på allvar, på riktigt, utan ironi i luften eller i någon spännande tolkning. Fler liknande nummer dök också upp, och jag fick en hel del vibbar som påminde mig om det tragiska i att dansa till "mogna" orkestrar. Visst, de framförde även bra moderna låtar såsom "A little bit of love", men det hjälpte inte upp helhetsintrycket av repertoaren. En annan udda repertoaraspekt var att låtutbudet tydligen inte räckte till för en hel danskväll, ty mot slutet blev det både en, två, tre och flera repriser på låtar från kvällens tidigare skede, bland annat återkom den vedervärdiga "Leende guldbruna...", suck! Vidare så var den musikaliska prestationen långt ifrån överväldigande, något som blev särskilt uppenbart när de spelade låtar som andra band frekvent framfört under senare tid. Ett exempel var "Sjumilakliv", vars tolkning var allt annat än imponerande. Ljudet var för övrigt även det under all kritik och den association jag fick var till "garagebandssound", långt ifrån den kvalitet som vi på gott och ont blivit bortskämda med genom band såsom Jannez, Blender, med flera. Totalt sett kan det med andra ord inte bli mer än en tvåa, möjligen en hyggligt stabil sådan, men absolut inte mer än så.
Jag hade hur som helst en kul danskväll och jag dansade kvällens alla danser. Premiär på Sandviken är för mig synonymt med att sommaren tar sin början, och mycket riktigt känns det nu som att danssommaren 2007 verkligen är här. Den tycks bli varm, dansmässigt, men det ska bli superskoj att nu få besöka alla mysiga sommardansbanor igen!
Den här kvällen åkte jag själv från Optand.