Så var då min första näldengala fullbordad. Det var verkligen på tiden och en ny röd nål är nu således applicerad på min danskarta. Att det kommit att dröja så länge är ett mysterium som jag har svårt att förklara, men nu behövs ju inte längre några bortförklaringar. Totalt sett var denna kväll en mycket positiv upplevelse som överträffade alla rimliga förväntningar. Förvisso hade jag nog lagt min förväntansnivå rätt lågt till följd av vad andra sagt om tidigare års upplevelser i Nälden, samt inte minst det faktum att jag vanligen inte är så överförtjust i stora dansgalor, men ändock måste jag säga att det var mer till följd av ett bra arrangemang än lågt ställda förväntningar som intrycken blev så positiva. Jämfört med andra sporthallar så kändes Näskotthallen inte lika stor och steril utan skapligt gemytlig, likaså hade man lyckats superbra med det tillfälliga golvet som var utan besvärande kanter och med bra glid. Med förköp var vidare entrépriset överkomligt (200:- istället för 250:- i dörren), ja arrangörerna ska ha beröm för ett väl genomfört arrangemang.
När vi anlände vid 19:30 så var det rätt tomt i hallen, jag och Maria beträdde golvet som gissningsvis tredje danspar. Golvet var då småsträvt och väldigt ojämnt vallat, men det gick snabbt till sig och blev kanonbra (=glatt). Första halvan av kvällen var en utsökt upplevelse där det fanns gott om plats på golvet och publiken strömmade till i jämn och god takt, andelen riktigt dansfolk var stor och det fanns aldrig någon orsak att stå stilla. Vid 23-tiden gjorde jag och Maria sällskap för fika i bilen med en kombination av köpt macka samt medhavd läsk och muffins.
Banden gjorde alla bra ifrån sig, denna kväll som var kvällen efter kvällen före var det skönt att åter ha Blender/Jannez på scen, alla utsökta dansbandingredienser samlade och tillagade till en komplett måltid. Det första jag noterade när Blender tog scenen i besittning var att Lasse lämnat sin trygga plats på högerflanken och istället återfanns som en vanlig trummis i scenens mitt. Snart insåg jag dock att det fanns ytterliggare en sak som var avvikande och sannolikt relaterad till Lasses omgruppering, Uffe var nämligen inte med då han precis blivit pappa för första gången. Blender bjöd på allt man kan begära, finns inget att tillägga till tidigare dagböcker, de är bara sååååå utsökt bra att man smälter! Jannez var i sin vanliga högform, inga anmärkningar, men vid sidan av Blender kan de faktiskt tyckas lite slätstrukna i vissa avseenden. Personligen håller jag båda dessa band lika högt, men måhända är jag alltför färgad efter att ha levt med Jannez sound under så många år. Casanovas upplevdes av mig snäppet mer positivt än i Ö-vik, de körde mycket bra låtar såsom bland annat "The Worrying Kind" (spelades även av Blender).
När vi vid 23:30 återvände från vår halvtimmes fikapaus hade Casanovas fått sällskap på scenen av kvällens gästartist, Jessica Andersson. I tid återfinner vi här kvällens stora brytpunkt, och det åt det negativa hållet. Orsaken till detta var inte Jessicas entré, men möjligen kan det ha funnits en koppling mellan densamma och det faktum att ljudnivån plötsligt hoppat flera steg uppåt och tveklöst passerat gränsen för "skadlig". Jag har ett vältränat ljudnivåöra som torde vara jämförbart med ett elektroniskt dito, och det avgav ett påtagligt rött sken under senare delen av kvällen. I en så pass stor danslokal (som en sporthall är) får man vara beredd på att ljudnivån framme vid scenen måste vara lite högre än under en danskväll i en "vanlig" lokal, vilket den också var under kvällens tidigare skede. Men den tidigare rimlig höga och acceptabla ljudnivån trissades sålunda upp, och detta av samtliga tre band. Här tappade därför alla banden ett halvt betygssteg, alldeles i onödan. Blender frågade förvisso om ljudnivån även senare under kvällen, men det är inget försvar. I en så stor lokal orkar inte ens jag springa fram för att säga till var gång som de frågar, och det jag undrar över är vem som bad dem höja?? Sannolikt ingen! Ljudnivåerna var väl avvägda under kvällens första halva, kunde bara banden låtit reglagen vara hade nivån varit bra kvällen igenom.
Tyvärr är det inte alls ovanligt med detta ljudhöjarfenomen på dansgalor. suckar Jag har upplevt det i Vemdalen, i Åre, och även på dansmaran i Ö-vik. De gånger under de senaste två åren som jag haft behov av öronproppar har varit vid dessa tillfällen, förbannat onödigt. I Ö-vik har dessutom banden tillgång till ett elektriskt öra för att läsa av ljudnivån, men tycks ändå ha svårt att låta nivåreglagen vara i fred framåt natten. Egentligen borde ett seriöst band skaffa ett eget ljudöra för att hålla koll på nivåerna, så slipper man detta tjatande och att utgå från subjektiva åsikter. Personligen brukar jag dock vara väääldigt överens med exempelvis det elektroniska örat i Ö-vik. Arrangörer av sådana här galor borde rimligen också ha råd med en sådan investering, det handlar om kvalitetsarbete likväl som omsorg om sina gäster och sin personal. Den som inte vill eller tycker sig ha råd att köpa eller hyra ett elektroniskt öra är välkommen att höra av sig för att hyra mina båda ljudnivåöron för en kväll, priset för det torde vara väl överkomligt.
Under kvällens första halva dominerades publiken av bra dansfolk och jag njöt i fulla drag av bra danser. Som kuriosa kan noteras att jag premiärdansade med den Maria som Anna och Emelie tidigare talat om och som jag "borde veta vem det är". Jag fick vidare några gudomliga spinnsnurrar med Bea, jag fick lära mig var småbyar som till exempel Rätansböle ligger, avnjuta många många andra kanondanser med gamla likväl som nya bekanta, och kvällen toppades slutligen med en utsökt sista dans. Under kvällens senare halva förändrades publiksammansättningen en hel del och antalet väl så alkoholhalta (tm) ökade påtagligt, något som dock inte blev sååå besvärande utan tillvaron på dansgolvet fortsatte att vara trivsam kvällen igenom.
Efter alla lyriska ordalag om kvällen måste jag slutligen krydda med ett litet beklagande om att de inte körde damernas/herrarnas. Ingen kommer någonsin att kunna övertyga mig om att anarkistisk dans är bättre än att fördela uppbjudningsansvaret jämlikt, och således kommer jag aldrig att sluta poängtera detta som en svaghet hos de arrangemang som saknar "de gröna och röda skyltarna".
Jag körde från Optand, Maria H. och Eva E. åkte med från Östersund respektive Lugnvik.