Denna fredag började som årets hittills vackraste med värme och solsken och inför kvällen planer på dans till Blender i Jättendal. Entusiasmen var på topp och livet lekte på bästa sätt då plötsligt budet kom som fick hjärtat att stanna, solen att gå i moln och all den prunkande sommargrönskan att blekna bort. Richard i Jannez finns inte längre hos oss, tidigt på morgonen hade han av sina kamrater i Jannez hittats död intill sin motorcykel kort från sitt hem i Laxsjö. Chock är det ord som bäst beskriver mina känslor när budet kom, jag kunde inte ta in det jag hörde, hjärnan packade ihop och kunde inte längre producera något konstruktivt. Många dansvänner hörde av sig under timmarna som följde och sakta började det hela sjunka in och bli verklighet. Jag kan inte riktigt förklara varför så många av oss som ju egentligen inte kände Richard ändå känner oss så oerhört starkt berörda av budet om hans bortgång, men efter att ha dansat till Jannez under så många år och vid så många tillfällen så har iaf jag fått en märklig och mycket speciell och stark relation till hela bandet och dess fyra hörnpelare och beståndsdelar, n Janne, n Kjelle, n Peo, och n Richard. Samtidigt som vi alla känner en djup sorg över Richards död och delar den sorg som hans allra närmaste måste uppleva så finns där också en stor medkänsla med de övriga grabbarnas mycket speciella förlust, Jannez har ju varit så mycket mer än bara ett band i mängden, det har varit en kompiskvartett som saknat motstycke i branschen. Ett unikt, gediget och vackert kamratskap har denna dag brustit, de fyras gäng har förlorat en broder och vi inser alla hur stort tomrummet måste kännas, även om vi aldrig kan förstå det.
Sorg, ovisshet och rädsla präglar känslolivet en sådan här dag, men i den stunden tror jag att det viktigaste man kan göra är att inte låta rädslan för livet ta överhanden. Det är farligt att leva, men dö ska vi alla göra en dag, oavsett om vi lever livet eller väljer att istället akta oss för det och låter det passera. Även om det kändes lite olustigt att sätta sig på motorcykeln denna dag, liksom jag hade mycket blandade känslor inför att åka och dansa, så kände jag ändå att det var precis det jag borde göra, både för min egen skull och för att hedra Richard och det som han utåt sett personifierade, livslust och livsbejakande. Således rullade jag efter jobbet iväg mot Sundsvall på mina två hjul, dessutom via en liten (!?!?!?) avstickare till Sollefteå där jag klarade av en liten Blocket-affär. Anna L. var inte hemma men lånade vänligt ut sin bostad ändå, så där mellanlandade jag för rekonditionering inför danskvällen, varefter jag sammanstrålade med Yohanna som skulle köra till Jättendal.
Vi anlände strax före 21 och stod således redo till första dansen. Jag dansade sedan kvällens alla danser och hade en riktigt trevlig kväll, vilken dock präglades av den allmänna nedstämdheten som många uppvisade till följd av dagens tragiska händelse. Blender spelade som vanligt prickfritt, om än att där fanns ett ledset sorgemoln som lade sin skugga över hela tillvaron. Inför sista dansen tog Lasse till orda och lät alla veta vad som hänt denna morgon, han uttryckte vilken stor förlust detta är för dansbandssverige och vi höll sedan en tyst minut för Richard. Aldrig har jag upplevt en så märkligt kompakt tystnad, det kändes som om till och med fågelkvittret stannade upp och tystnade. Samtidigt kändes det skönt och oerhört rätt, och det representerade lite av den process som alltid måste gås igenom vid kriser, man måste stanna upp, låta sorgen riva och slita i en och visa hur viktiga andra människor är i våra liv. Sen när vi reflekterat en stund över det som hänt måste vi ändå gå vidare, både för vår egen skull och för att hedra de som lämnat oss. Blender tillägnade denna kvälls sista dans till Richard och det kändes väldigt rätt att vara där och dansa den.
Jag och Yohanna testade den här kvällen fiket på Älvstagården, oerhört mysigt med föredömligt fika till föredömligt inspirerande priser.