Tisdagsdans på Sandviken, äntligen, den dag på veckan som alltid varit och alltid kommer att vara den jag anser är Sandvikens dansdag nummer ett. Med modernt band på scenen och härligt dansant publik är det för mig sommarvardagsdans när den är som bäst, nära att åka, bra tid (20-24), ja en tisdagsdans på Sandviken kan ge en energikick som lätt kompenserar för den aningen förkortade nattsömn som blir följden då man som jag just nu jobbar dagen efter.
På scenen stod denna kväll Zlips eminenta orkester, för stunden segerrusiga efter att Melissas förärats Guldklaven som årets dansbandssångerska, en välförtjänt utmärkelse. Trots att Melissas röst just den här kvällen var lite trött och sliten efter en hård period av turnerande så gav hela orkestern allt de hade och gjorde en strålande spelning, och de kändes mycket mer i kontakt med publiken än vad de gjorde förra veckan i Kovland, således utdelar jag tveklöst full pott i betyg.
Det var en alldeles lagom mängd huvudsakligen dansanta människor som mestadels i god ti sökte sig till Sandviken denna kväll, lokala förmågor men även gäster från bland annat Umeå och Sundsvall, och det blev en mycket trivsam och familjär stämning på dansgolvet. Gott om plats fanns det för allehanda utsvävningar i dansens virvlar, men ändå var det gott om danssällskap att bjuda upp, tjejöverskottet var inte heller lika påtagligt som vanligt. Jag dansade kvällens samtliga danser utom två, med glädje gick jag ut för att undslippa "Morfars munspel" och "Candy man", låtar som är av den där gamla studsiga zlipssorten som jag omöjligt kan lyckas tycka är trevliga att dansa till, och näst sista dansen för kvällen som var av den där meningslöst sjukt snabba sorten offrade jag också för lite luft och vatten.
Pausfika med macka, kladdkaka och Trocadero avnjöts i bilen, jag körde hemifrån Optand (vilket var länge sedan sist) och Yohanna var också med.