Än en gång låter jag ett citat av min gode vän och danskollega Örjan "Norrlandsfoxxen" Johansson beskriva känslan efter en danskväll, "Det finns inga genvägar till den perfekta dansen". En sammanfattning av den här kvällen kommer i mångt och mycket att vara motsägelsefull, men det mest slående intrycket var just detta. Jag börjar med de mer konkreta sidorna och återvänder mot slutet av dagboken till frågan om den perfekta dansen.
Jag körde denna kväll från Optand och på vägen plockade jag upp Maria H. och Marie N. inne i stan. En timme innan avfärd hemifrån fick jag ett akutsamtal från Lina H. som var på väg från Sundsvall och insett att hon glömt sina hörselproppar och således undrade om jag kunde bistå med sådana. Och mycket riktigt, "den som spar och ordning har finner alltid svar på tal" (nytt Jonsson-talesätt), proppar medtogs och de tycktes fungera även om de kanske var lite stora och måttligt diskreta...*ler*
Nåväl, vi anlände till Sandviken 20.53 och jag kunde som vanligt beträda dansgolvet först av alla (tillsammans med hemvändande Marie). Jag kom sedan att dansa kvällens alla danser och det blev en riktigt kul kväll (det känns som att jag skrivit detta förr). Publiken var måhända inte sammansatt riktigt som jag hade förväntat mig, ty det var förhållandevis stökigt fast det aldrig var någon större trängsel på golvet, ja jag kan i ärlighetens namn kort konstatera att det var mängden stökiga gubbar som störde mest av allt.
Zlips var som vanligt bra, och denna kväll hade jag även lyckan att få en positiv dansupplevelse till de två Zlips-låtar som jag ärligt talat tycker allra sämst om, "Morfars Munspel" och "Candy Man". Jag höll på att bli stående den dansen ty det var herrarnas och av avsmak gömde jag mig längst bak i lokalen, men tack och lov blev jag "räddad" från min passivitet, tack för den uppbjudningen fast damernas-skylten var släckt. Matts var som alltid galen och den här kvällen fick han mig att tappa kontrollen över dansen vid flera tillfällen, jag fick be tjejerna jag dansade med om ursäkt för mina skrattutbrott.
Idel härliga danser blev det iaf denna kväll då jag hade så många av mina favoriter på plats, stårsor från både Republiken och Klyktattarland. Samtidigt var det många som jag verkligen, verkligen hade velat hinna dansa med den här kvällen men som jag inte hann med, en kväll blir lätt så kort. Men med så många kanondanser så kan man ju givetvis inte klaga, och extradansen avslutade kvällen med en riktig överraskning (tack Anna T. för att du ändå dök upp, den sena timmen till trots).
När jag som denna kväll har chansen att dansa med flera av de som jag genom åren haft några av mina allra största dansmässiga upplevelser tillsammans med så är det delade känslor som infinner sig, och här kommer vi in på ämnet "den perfekta dansen". Det är vid sådana här tillfällen som man inser hur mycket som har inverkan på om den där euforiskt perfekta danskänslan, dansorgasmen, skall infinna sig. Först och främst handlar det förstås om danssällskapet, att den där dansmässiga "klickkänslan" finns som innebär att man fungerar utsökt väl tillsammans, det är ett nödvändigt villkor men det är långt ifrån tillräckligt. Båda måste också vara i rätt sinnestillstånd och vara laddade fysiskt såväl som mentalt, men också avslappnade och utan pressande prestationskrav. Sen spelar stämningen i stort roll, liksom givetvis musiken. Låtarna måste passa oss båda och bjuda inspiration, och utrymme likväl som flyt på dansgolvet måste fungera och skapa förutsättningar till att låta dansen leva med musiken. Den som upplevt det euforiska danstillståndet vet vad jag talar om, men det är svårt att sätta på pränt i ord. Något som är frustrerande men likväl också den stora tjusningen med "den perfekta dansen" är att den precis som lyckan och kärleken inte går att tvinga fram utan den visar sig när den själv vill och när man slutar jaga efter den, och den går inte att återskapa utan vidare bara genom att försöka återskapa alla förutsättningar. Detta är enligt mig ett obestridligt faktum som jag ju så väl känner till, men likväl är det svårt att komma ihåg många gånger när man får chansen till att dansa med någon som man tidigare upplevt dansklimax tillsammans med. Det kan då vara svårt att inte förvänta sig för mycket, att börja undra vad som är fel eller tänka att samklangen inte längre finns där, och plötsligt glömmer man bort att njuta av den dans som måhända inte är extatiskt perfekt men ändå kanske bland de bästa man får uppleva den kvällen. I sommar har jag upplevt "perfekta danser" med nyfunna likväl som med gamla välbekanta danssällskap, stora upplevelser att bära med sig och njuta av även i efterhand. Men jag har också upplevt hur försök till att återskapa en perfekt dans inneburit besvikelser när magin inte velat infinna sig som förra gången ("Sjumilakliv" till Jannez i Jättendal förblir sommarens bästa dans till den låten trots många nästan lika bra tillfällen). En av mina främsta dansfavorittjejer sedan ett flertal år gjorde till min stora lycka något av en comeback i sommar, och mina förväntningar var således stora. När så den där extatiskt perfekta dansupplevelsen inte riktigt ville infinna sig kände jag mig otillräcklig och misslyckad, trots att vi ju egentligen aldrig upplevde annat än härliga danser tillsammans. Men långsamt skruvades mina förväntningar ned och så plötsligt en kväll när förutsättningarna, givetvis utan att jag ägnat det en tanke, var de rätta, ja då hände det. Äntligen! Från första stund kändes allt perfekt, allt stämde och euforin var total, vi hade slutat jaga efter den och då infann den sig, "den perfekta dansen", "dansorgasmen"! Jag tror att jakten på den perfekta dansen har motsvarigheter i all jakt på lycka i våra liv, vi kan förbättra förutsättningarna för att lyckan skall kunna infinna sig, men vi kan aldrig tvinga fram de stora lyckoupplevelserna, lyckan finner oss när vi är redo för den, och detsamma gör "dansorgasmen".
Fika avnjöts som vanligt i bilen, där även Cissi och Emma gjorde oss sällskap!