Sällan har en Ö-viksmara för min del föregåtts av sådan osäkerhet och beslutsvånda, men skälen till detta var den här gången flera och ibland är vissa ekvationer helt enkelt svåra att lösa ut på ett tillfredsställande sätt. Under veckan som föregick maran bestämde jag mig hur som helst för att jag ville åka på lördagen och efter en del knådande av olika alternativa planer blev det slutligen så att jag valde att åka tur och retur till Ö-vik över kvällen och således köra tillbaka direkt efter dansens slut. Med på resan var Maria H., Helena och Ida, Maria S. skulle också ha följt med men hon hoppade av i sista stund då hon inte kände sig kry. Att åka bara över kvällen på det här viset var för mig ett nytt koncept som således krävde ett nytt och obeprövat upplägg. Jag lämnade Optand redan 13.45 varefter jag fyllde tanken och sedan plockade upp de tre damerna, sålunda kunde vi i enlighet med min uttänkta plan lämna Östersund vid 14.30. Efter en lagom frisk körning anlände vi så till Ö-vik precis till klockan 17 där vi först handlade lite matsäck inför nattens hemresa och sedan intog middag i form av Tacobuffé. Efter middagen hade vi i runda slängar 50 minuter för vila fram till dansens början, helt perfekt för att maten skulle hinna komma kroppen till del i lugn och ro.
På scen denna kväll stod en oslagbar trio, Perikles, Zlips och Shake. Om jag sneglar på fredagens orkesterutbud med Blender, Highlights och Expanders kan jag inte annat säga än att detta måste vara det starkaste startfält som Ö-viksmaran uppvisat på många år. Jag och många med mig lyfter på hatten för att både tacka och gratulera! Först ut denna kväll var Shake och de slog an tonen på ett alldeles förträffligt sätt. Jag brukar inte sätta fullt betyg på orkestrar när det spelas nonstop, men den här kvällen kan jag inte låta bli, ty tillsammans gjorde de alla en sådan bra insats, samverkan dem emellan var perfekt och de lyckades alla bjuda på sina allra bästa sidor, perfekt helt enkelt. Sista halvtimmen turades de om att spela varsin låt, och även detta lyckades de genomföra med bravur, inga borttappade låtar eller lugna låtar blandade med snabba i samma dans eller liknande som vi upplevt på tidigare maror, alla tre spelade lika många låtar och avslutade slutligen ordinarie spelprogram med varsin låt till sista dansen (som alltså blev tre låtar). Efter detta följde extranummer i flera vändor fram till 03.35. Perikles bjöd på sina klassiska AC/DC-rökare, Shake rockade även de friskt, och Zlips bjöd på discofeber. UTSÖKTA INSATSER AV SAMTLIGA!!
Efter en snabb överläggning med mig själv tror jag mig vara rätt säker på att detta var min tionde dansmara i Ö-vik. För att vara helt säker skulle jag behöva konsultera mina gamla dansdagböcker för jag har ingen sammanställd statistik på detta, men hur som helst så innebär det att jag troligen nu bevistat inte mindre än 18 dansmarakvällar på Folkets Park i Ö-vik (förutom den här gången har jag även vid ett tidigare tillfälle nöjt mig med endast en kväll, då på genomresa från Boberg till Luleå). Efter alla dessa år och alla besökta dansmarakvällar till trots måste jag erkänna att jag inte är någon stor fantast av maran. Jag har lite svårt att sätta fingret på varför det är på det viset, men jag tror den viktigaste orsaken är att formatet helt enkelt blir väl så stort för att passa min smak. Det är också så att en åtta timmars danskväll enligt min erfarenhet sällan kan avnjutas helt utan kortare eller längre svackor i energi och engagemang, och personligen har jag väldigt svårt för att acceptera mig själv i något annat än konstant dansrusigt tillstånd. För att jag ska känna att en kväll har varit riktigt bra får det inte ha förekommit några dippar, och de marakvällar som klarat det kravet är lätträknade även om de förekommit.
Den här kvällen fick jag en energidipp som kom krypande redan vid 22-snåret och sedan intensifierades fram till vår traditionella paus vid 23. Förmodligen var denna svacka delvis en följd av att jag hade varit alltför upptagen på dansgolvet för att hinna med att dricka något under de första 2,5 timmarna, något jag insåg när jag äntligen tog mig tid till att svepa några muggar vatten. Precis på slaget 23 träffades vi nedanför trappan för att i samlad trupp åka iväg till Max där vi i vanlig ordning avnjöt hamburgare. Jag är ju numera nitisk när det gäller tiden för avfärd till Max, detta då jag av erfarenhet vet att om man inte kommer iväg vid 23 så kommer det att hinna bildas kö på Max då det alltid tycks vara fler marabesökare som gör samma pausresa som oss. En annan orsak till att vara nitisk med samlingstiden är givetvis för att respektera de som håller tiden och inte slösa bort deras kväll på att vänta på andra. Just denna kväll kom dock min egen hårdhudade inställning att prövas då jag blev uppbjuden åtta minuter före 23-slaget, och detta till en riktigt go dans med en tjej som jag inte dansat med på länge men som jag visste var ett ess. Då ärlighet likväl som punktlighet och artighet är några av mina ledord så redogjorde jag givetvis för läget, att jag likt Askungen inte kunde stanna längre än till på slaget 23 (ok, Askungen hade en timme längre på dig). Högre makter vakade dock över mig och jag behövde aldrig hamna i någon obekväm sits för precis klockan 23 var dansen över. Uppiggad av den mysiga dansen störtade jag utför trappan och mötte där mina dansvänner som väntade, ivrigt pekande på klockan. Tyvärr kvarstod min engagemangsmässiga svacka även efter besöket på Max, men allteftersom (och via intag av en Freaky Fläder) kom lusten sakta tillbaka och som så många gånger förr var jag åter i god dansform när kvällen närmade sig sitt slut.
Förutom detta med att "hålla hela vägen" så finns det en annan komponent som jag tror bidrar påtagligt till min ofta måttligt entusiastiska inställning till dansmaran och den är en effekt av det väldigt specifika klientel som dominerar dansgolvet, nämligen buggmaffianerna. För att undvika problematiken med att i ord beskriva min upplevelse av det hela så väljer jag istället att citera en för mig okänd kille som jag hörde beklaga sig för sina vänner nere i foajén under senare delen av kvällen. "Det här var den sämsta dans jag varit på, jag ska aldrig mer åka hit, de verkar tro att det här är någon jävla buggtävling, kollar bara på den de dansar med och har ingen som helst koll omkring sig på dansgolvet". Bortsett från de inledande fraserna om att det skulle vara den sämsta dansen eller att aldrig mer åka dit så kan jag i övrigt bara hålla med, och tyvärr är det en tendens som jag tycker ökat även på andra håll under senare år. Stökigheten på det stora dansgolvet var kort och gott gräslig och jag vill påstå att i förhållande till reell trängsel så var dansbarheten anmärkningsvärt dålig. På det mindre dansgolvet var flytet och utrymmet betydligt mycket bättre, men där saknas istället minsta antydan till ventilation så valet av golv är allt annat än enkelt.
Nu ska man inte tolka det faktum att jag lyfter fram ovanstående lätt negativa aspekter av dansmaran såsom innebärande att jag hade eller brukar ha tråkigt i Ö-vik, för så är absolut inte fallet. Precis som vanligt fick jag avnjuta många trevliga, roliga, mysiga och helt underbara danser med nya likväl som gamla välbeprövade dansbekanta, och jag njöt särskilt av kvällens inledande timmar. Jag må vara tjurig av mig, men jag är inte så tjurig att jag envist fortsätter att åka till Ö-viksmaran utan goda skäl, såsom stämningen, musiken, det helt vansinniga dansinfernot, alla dansvänner, och inte minst umgänget utanför dansgolvet när man ju oftast bor kvar från fredag till söndag. Den här maran blev en lättviktare för min del, men i februari är det dags för en hel helg igen och då ska jag även försöka pröva lite ny "medicin" mot de negativa aspekter som annars tenderar att dra ner helhetsintrycket för min del.
Hemresan påbörjades så snart extranumren tonat ut, efter avlägsnande av linser och byte till lite torrare och varmare kläder. Maria hade lovat att vid behov avlösa mig bakom ratten, så hon och Helena intog baksätet och somnade nästan omedelbart medan Ida axlade rollen som pratsällskap i framsätet. En PowerKing sveptes och fick sällskap av lite godis och överraskande nog kom körningen att gå riktigt bra så jag körde själv hela vägen hem, med tre små bensträckare i höjd med Krokvåg, Dusnäsviken respektive Brana. Vi ankom till Östersund vid 6.20 och efter att ha avlämnat samtliga passagerare och nått mitt slutmål i Optand så kunde jag slutligen lägga huvudet på kudden vid 7.00. Därefter sov jag som en klubbad sten fram till 14.30, något som måste vara personligt sömnrekord (vad gäller att sova långt in på dagen)!