Vid 12-tiden på fredagen gav jag och Vanja oss av från Åsarna för att ett par timmar senare checka in på lägenhetshotell Lindgren i Sundsvall. Jag hade anlänt till Åsarna redan sent på torsdagskvällen och såsom en levande överraskning väntat på Vanjas trappa i den vackra fullmånsljusa natten. Väl i Sundsvall hade vi alldeles lagom lång tid på oss för att inhandla frukostmat för helgen och färdiggjord sallad till middag, intaga den senare och sedan göra oss i ordning så att vi var klara för avfärd på avtalad tid 17.45. Emilie och Malin anslöt vid Annas hus och vi rullade mot Hudiksvall med mig bakom ratten. Tidsplaneringen visade sig vara perfekt och vi anlände i alldeles lagom god tid. Jag valde att parkera i P-garaget under Folkets Hus, ett val som jag inte kommer att göra om. Infarten till P-garaget är nämligen så korkat byggd att min bil skrapade i både under och baktill vid infart likväl som vid utfart. Täcklocket för dragkroksfästet bröts sönder och släpvagnsuttaget bockades, jävligt onödigt. Min bil tillhör förvisso inte de högre, men jag hörde hur var och varannan bil skrapade i mer eller mindre när de körde in, otroligt dåligt byggt.
Nåväl, efter att alla utom jag hängt in sina jackor i garderoben (vilken kostade 15 kronor extra trots att man betalt 190 spänn för entrébiljetten) så tog vi dansgolvet i besittning och där blev det snabbt folkigt. Shake var först ut att spela, följt av Jannez och slutligen Perikles. I mina ögon och öron var denna uppsättning band helt superb, alla tre är suveränt duktiga och roliga att dansa till men de har samtidigt väldigt olika karaktär. Shake är det mest poppiga bandet med fräsch och glad repertoar, Jannez är lokomotivet som bara rullar på och vars myslåtsrepertoar innefattar några av mina absoluta favoriter (25 minutes, Right here waiting, Animals, mfl), och Perikles representerar en lite ruffigare stil som kryddar helheten det där lilla extra. Alla tre får full betygspoäng från mig, jag har inget specifikt att notera för något av banden.
Det brukar alltid bli ganska stökigt på dansgolvet på Hudikmaran, och denna kväll var inget undantag. Lokalens form gör att det alltid blir stockningar på särskilda ställen och ibland finner man sig vara helt inträngd, det gäller att inte ha klaustrofobiska anlag. Den första timmen var förstås kvällens mest dansvänliga, vilken jag nyttjade skapligt väl. Bekanta ansikten dök upp överallt och det var verkligen ingen konst att hålla sig igång. Tvärtom så var det nästan en omöjlighet att ta sig ut från dansgolvet för att vila, eller för den del att hinna bjuda upp innan man blev uppbjuden. Detta förbannade aber kallat "demokratisk dans" är givetvis huvudorsaken till problemen, och tyvärr kan jag konstatera att de danser jag själv lyckades bjuda upp till går att räkna på den ena handens fingrar.
Vid 22.30 hade vi avtalat med resesällskapet samt Anna och Pär om att gå ut för en gemensam paus med intagande av mat på lämpligt närliggande ställe. Döm om vår förvåning och besvikelse när alla matställen runtomkring visade sig vara stängda. Efter att ha lullat runt alldeles för länge och hunnit bli både frusna och bedrövade så tog jag, Vanja, Anna och Pär bilen och begav oss till McDonalds, vilket nederlag!
Personligen hade jag en helt ok kväll men absolut ingen toppenkväll. Mina ögon besvärade mig en del så jag tog paus några gånger för att blunda och därigenom återfå synskärpan. Jag hade nöjet att dansa med idel duktiga tjejer hela kvällen, men bristande energi gjorde att jag ändå inte riktigt kunde njuta fullt ut och det där magiska danstranstillståndet ville aldrig infinna sig fullt ut. Efter att ha dansat bort den allra sista gnuttan energi till några fartfyllda extranummer så gav vi oss av hemåt med Vanja bakom ratten, jag fick således vila mina ögon vilket var mycket skönt.