Som i en dröm stod dom där framför mej...
För ganska precis 18 månader sedan tog vi farväl av Boogart i och med deras avskedsspelning på Estraden i Gävle. Att nu åter se dem på scenen kändes overkligt, som i en dröm, en helt fantastisk dröm.
Det hade redan i förväg rapporterats om att biljetterna till dansen var slutsålda, vilket innebar att 1100 personer skulle komma att trängas inne på Folkets Parks måttligt stora och väldigt odansvänligt utformade dansgolv. När Shake äntrade scenen vid 21 och var först ut att spela var dansklimatet inledningsvis riktigt bra, men det tog inte många danser förrän det började bli väldigt trångt på golvet, särskilt på alla de ställen där utrymmet begränsas extra mycket. Ventilationen i danslokalen gick på högvarv för att hålla värmen stången och inledningsvis kändes den fungera riktigt bra då det tillfördes gott om friskluft genom alla de stora luftintagen. Snart kom dock den höga luftfuktigheten i kombination med ett stort kalluftsflöde i ventilationssystemet att leda till kondensbildning på ventilationsrören i taket, vilket i sin tur resulterade i takdropp som aldrig sinade. Regn av destillerad svett, en annorlunda men måhända inte helt mysig upplevelse.
Shake inledde alltså kvällen och gjorde således en strålande insats för att värma upp publiken, men när det så var dags för Boogart att ta scenen i besittning så visste jublet inga gränser. Nyfikenheten var från min sida stor på att få se vilken sättning Boogart skulle presentera och det visade sig vara inte mindre än sju välbekanta skepnader som intog scenen; Anna, förstås, Peter på Bas, Kicko och Johan på klaviatur, Tommy och Per på gitarr, och slutligen Gerhard på trummor (den sistnämnde spelade med Boogart 1989-1992). Som första, väl valda, låt ut för kvällen bjöd de på "Som i en dröm", och sedan rullade det på med idel Boogart-klassiker i en strid ström. Som kronan på verket spelade de även min absoluta favoritmysdanslåt "My heart will go on", gudomligt bra och jag hade dessutom turen att få dansa den med ett riktigt ess (även om utrymmesbristen lämnade en hel del att önska dansupplevelsemässigt).
Som vanligt gjorde Shake ett imponerande arbete, men den här kvällen kom de givetvis ändå att hamna i skymundan vid sidan av sina numera hobbymusicerande legendariska kollegor. Boogart spelade som alltid mycket bra, men ett dylikt framträdande kan givetvis inte bedömas enligt normala kriterier. Med tanke på kvällens mycket speciella karaktär väljer jag således att inte sätta något poängbetyg på varken Shake eller Boogart. Jag ser på denna min 101:a kväll med Boogart som ett helt unikt dansevenemang, en kväll som inte kan kategoriseras eller jämföras med någon annan av mina tidigare 639 danskvällar. Publiken hade kommit från hela landet och jag fick möjlighet att dansa med sådana som jag mycket sällan träffar annars, men trängseln gjorde förstås att det också var många som jag aldrig fick fatt på.
Jag, Vanja och Marleen hade åkt till Sundsvall tidigt på förmiddagen för att hinna tillbringa några timmar i Birsta och shoppa loss. Därefter var vi inbjudna till att göra oss i ordning inför dansen hemma hos Lindgrens, varefter vi tillsammans med Anna x 2 gick ut för att äta gott innan dansen. Tyvärr blev middagen en riktig flopp, ärligt talat det sämsta jag någonsin varit med om vid ett restaurangbesök. Vi var först tvungna att vänta länge innan vi fick beställa, sedan dröjde det över en timme tills vi fick maten, när maten kom var den delvis halvkall, en rätt saknades, köttet smakade inte ett skvatt, pastasåsen innehöll varken oxfilé eller biff som utlovats, och så vidare. Utöver matens dåliga beskaffenhet så var dessutom servicen under all kritik och kändes riktigt amatörmässig. Vanja tog ett snack med chefen på bygget och redogjorde för vad som hänt, varefter vi betalade en kraftigt beloppsreducerad nota och lämnade stället, bara halvmätta och allt annat än nöjda eller glada. Det var en dålig uppladdning inför kvällen, men vi hade inget val annat än att försöka skaka av oss den tråkiga upplevelsen och istället sikta in oss på det som komma skulle uppe på Parken. Jag tyckte mig ganska snart kunna falla in i ett betydligt bättre känsloläge än det restaurangbesöket efterlämnat, men den något irriterade känslan fanns kvar och resulterade i ett inte helt harmoniskt sinnelag, vilket tyvärr och utan att jag riktigt insåg det drabbade den närmsta omgivningen senare under kvällen, ber så mycket om ursäkt för det Vännen.
Efter dansen återvände vi till Optand. Bortsett från de första milen så körde Vanja och Marleen hela vägen medan jag huvudsakligen fick sova, något jag var väldigt tacksam för.