Efter tre dagars dansvila stundade ännu en förväntanstyngd kväll på Sandviken, nu till de ljuva tonerna från Zlips orkester. Jag och Vanja anlände lagom till första dans och jag kom sedan att dansa nästintill samtliga danser, värmen gjorde att jag valde att stå över två danser för att vädra mig själv. Det blev alldeles lagom mycket och bra dansfolk så inte helt otippat blev det en mycket fin danskväll.
Zlips var som alltid utsökta, om än att Melissas förkylning tvingade henne att stå tillbaka en aning både kvalitativt och kvantitativt. De nödvändiga justeringar som de därmed tvingades göra i repertoaren påverkade dock inte prestationen så att ett otränat öra skulle ha lagt märke till det, de är samtliga så proffsiga och har en sådan omfattande repertoar att det finns gott om alternativa upplägg.
I paus inmundigade vi medtagna oststutar, mazariner och läsk i bilen, Marlene och Ingvar gjorde oss sällskap. Det var ännu en vacker men ruggigt kylig kväll, skönt inne på dansgolvet men mindre mysigt i paus.
Den här kvällen blev en kväll då jag åter kom att göra vissa bekymrade reflektioner som jag gjort förr. Den första är att jag rent generellt har så många som jag "brukar" dansa med att jag inte alls hinner med dem, det kan gå jättelänge mellan gångerna då jag hinner bjuda upp även många av mina riktiga favoriter, så länge att jag rent av "tappar bort" dem. Förutom att jag ju jättegärna vill hinna dansa med så många så försöker jag ju dessutom alltid att hålla ögonen öppna för om någon av mina dansvänner tycks ha en dålig kväll eller inte lyckas komma igång med dansandet, och då siktar jag särskilt in mig på att bjuda upp just dem. Nu upplever jag ofta att jag varken lyckas bjuda upp gamla dansvänner som jag verkligen vill dansa med, testa nya förmågor, eller agera kickstartare för de som för kvällen behöver lite starthjälp. Situationen känns allt annat än tillfredsställande och jag kommer att försöka göra något åt situationen, om inte annat så måste jag aktivt försöka ändra mina tankesätt och förväntningar. Reflektion två är en starkt bidragande orsak till mina känslor av irritation och missnöje och det är detta med att många damer inte respekterar uppbjudningsreglerna utan bjuder upp på herrarnas, ibland rakt på utan någon som helst antydan till medvetenhet, ibland med ett bedjande eller antydande angreppssätt, och ibland lite lätt urskuldande. Jag kan väl i viss mån tycka att det finns gradskillnader mellan dessa olika beteenden, men egentligen gör det inte någon som helst skillnad i sak vad de säger eller hur de gör. Resultatet är ändå alltid detsamma, antalet danser då jag får chansen att bjuda upp eller bjuda igen reduceras oavsett vilket angreppssätt de som tjuvbjuder väljer. Jag hoppas att ingen som läser detta missuppfattar mig som stöddig eller divig, ty det handlar ju inte om att jag inte vill dansa eller att jag inte i grunden uppskattar att bli uppbjuden. Tvärtom så är det i regel så att de som tjuvbjuder på herrarnas faktiskt tillhör min krets av i mina ögon rätt nära dansvänner som jag ofta och gärna dansar med, och dessutom tycker jag att det är jättetrevligt att bli uppbjuden. Men precis som att jag uppskattar att bli uppbjuden så är det för mig viktigt att själv få bjuda upp och att få bjuda tillbaka, och när mina möjligheter till detta påtagligt reduceras till följd av tjuvbjudande så är det inte roligt längre. Låt oss som ett räkneexempel anta att man på en danskväll hinner med cirka 26 danser. Det skulle således innebära att jag har 13 herrarnas till mitt förfogande. Om jag då som igår blir uppbjuden mellan 5 och 10 av dessa "mina" danser, förutom samtliga damernas danser förstås, så återstår bara några få danser för mig att bjuda upp på. Dessa skall räcka till att bjuda upp mina personliga "guldkorn" som jag allra helst vill dansa med, till att söka nya dansvänner, och till att bjuda tillbaka i lagom hög grad. Det torde vara uppenbart att denna ekvation blir omöjlig att få ihop, och det är inte konstigt att vissa av mina storfavoriter börjar tycka att jag verkar ointresserad av att dansa med dem då jag aldrig bjuder igen. Om vi inte sett varann eller fått fatt i varann på länge så ska ni självklart fånga mig oavsett vad skylten säger, men annars hoppas jag på en ökad respekt för vad skyltarna säger och därmed också en ökad respekt för mig och min rätt att också få bjuda upp, ge mig en ökad chans till att faktiskt få bjuda upp just dig!
Kontentan av ovanstående är således egentligen väldigt enkel; Bjud gärna upp mig - På Damernas!