Efter en god natts sömn i tillstånd likt en klubbad sten kravlade jag mig ur sängen vid 11-snåret på lördagen. En timme senare hade en stadig frukost hunnit landa i magen och en uppiggande promenad tog vid i den vackra men kalla vinterviken vid Gullviks camping och havsbad. Vi hade bokat platser till den nu traditionella middagen på Restaurang Richard Sångkock som skulle ta sin början vid 16-tiden, varför den korta dagen snabbt försvann och det var dags att bege sig in mot stan. Middagsbuffén var sannerligen utsökt och undertecknad åt således alldeles uppåt väggarna för mycket, men hur skall man kunna göra annat när det finns så mycket gott? När efterrättsbuffén var avklarad fanns det dock inga alternativ till att åka "hem" till stugan för en liten återhämtande middagssiesta innan dansen. Vi anlöpte Parken lite försenade, men undslapp å andra sidan köande denna afton. Redan under de första av kvällens danser kände jag att denna kväll skulle bli annorlunda än fredagskvällen, vilket den sannerligen blev och det av ett flertal orsaker.
Först och främst så var det märkbart mindre folk på lördagen, tack och lov. Den dansbarhet som på fredagen flugit sin kos redan under den första timmen varade faktiskt hela kvällen även på det stora (och välventilerade) dansgolvet. Således kunde man verkligen njuta av danserna kvällen igenom, något jag verkligen uppskattade även om det åter resulterade i ett väl så återhållsamt vattenkonsumerande från min sida. På fredagen kände jag hela kvällen att jag inte riktigt var mig själv på dansgolvet, som att jag tappat bort min danskänsla och bara travade runt. Under lördagskvällens tidiga skede inträffade dock en vändning och jag återfann min egen dansidentitet och danskänsla, något som var möjligt tack vare allehanda gott danssällskap och särskilt vill jag där lyfta fram Malin P. som på något sätt fick mig att plana ut och hitta dansbalansen igen. Jag kände åter dansens lyckorus och det blev inte sämre av att jag fick nöjet att uppleva något (för mig) så främmande som en kul bugg, detta tillsammans med en tjej från Umeå som följde mig helt klockrent. För första gången sedan jag gick den förbannade Åhej-kursen tyckte jag åter att det var kul att bugga och jag kände omedelbart en inspiration till att kanske åter försöka utveckla min bugg. Kvällen fortsatte med idel bra danser, kära återseenden likväl som nya fynd. Jag blev förvisso sliten mot slutet och orkade inte riktigt uppbringa kraft hela vägen till sista extranumret, men kul hade jag och detta kändes verkligen som den nystart jag hade hoppats på efter ett års bortavaro.
Att förväntningarna stillat sig och för mig likväl som för många andra var lägre inför lördagen bidrog säkert till min och många andras upplevelse av lördagen som en mycket bättre danskväll än fredagen. Många upplevde nog att fredagen inte skulle gå att överträffa, om man såg till orkesterutbudet som ju på fredagen verkligen var maxat. Dock bjöd ju lördagen på inga mindre än Shake och jag kan inte annat säga än att de var helgens i särklass bästa band. Jag brukar ju i regel inte sätta några högre betyg än fyra kapsyler vid non-stop-danser (eftersom kvällarna är så splittrade och effektiv speltid inte lika lång som vanligt), men Shake får fyra plus för sin förträfflighet. Titanix gjorde även de mycket bra ifrån sig och jag tyckte rentav att Casanovas var "helt ok", lite tragiska inslag men fullgott att dansa till. Totalt sett kändes orkesterintrycket väldigt gediget och de höll dessutom bättre ordning på ljudnivåerna denna kväll. Casanovas spelade lite onödigt högt under delar av sin andra "akt", men överlag var både det elektroniska örat och mina öron nöjda med nivåregleringen. Shake brukar för övrigt alltid hålla ljudnivåerna på en bra nivå, det är absolut hög tid att ge dem lite extra beröm för detta!
Vid 23-slaget begav vi oss som vanligt till Max för utspisning, och vi det var denna afton jag, Annica och min gode vän Håkan som kvällen till ära hade infunnit sig på Parken. Det blev en mycket trivsam matresa där Håkan bjöd på både bildande guidning genom Ö-vik och under måltiden vidare underhållning i klassisk "när- Håkan-är-på-gång"-stil.
När sista dansen följts av extranummer i ett par omgångar kände vi oss nöjda och begav oss "hemåt" mot Gullvik, med en dansnöjd känsla i kroppen gjorde jag John Blund sällskap vid 4:30-snåret. Vi gav oss själva en hygglig sovmorgon och rullade sedan hemåt mot Östersund strax efter klockan 12, "dagen efter" är alltid en mycket lugn dag, så också efter en dansmara. Om sju månader är det dags igen, dansmaralusten är tillbaka!!