Som i en dröm stod dom där framför mej...
Fredagen blev för mig inte riktigt vad jag tänkt mig, jag väcktes nämligen på morgonen av att telefonen ringde och visade dolt nummer. Detta var dagen som skall gå till historien för att Stockholms Tingsrätt valt att begå vår tids största justitiemord och med några unga kreativa killar som offer kort och gott olagligförklara hela Internet. Detta var dagen då den första domen avkunnades i den process som lär bli långdragen, inkvisitionsprocessen mot The Pirate Bay, även känd som The Spectrial. Således ville lokala media få kommentarer och svar på frågor från lokala representanter för Piratpartiet, vilket efter lite internt diskuterande ledde till att jag vid 13-tiden infann mig på MittNytts redaktion. Detta blev förstanyheten i kvällens sändning och jag är personligen nöjd med helhetsresultatet, även om de givetvis hade klippt hårt i intervjun. Under dagen hann jag även med en klädshoppingrunda tillsammans med Anna och Emelie (tack för alla smakråden!) innan det var dags att bege sig till Parken.
Jag anlände vid 19:50 och var således på plats i god tid till första dans. Shake inledde kvällen med att spela ett första kort halvtimmespass. Innan dansen spekulerade jag lite för mig själv om huruvida de skulle spela några Boogart-låtar denna kväll och svaret kom redan i andra dans då de bjöd på två Boogart-örhängen. Den första halvtimmen gick snabbt, publiken strömmade in och temperaturen började stiga.
Vid 20:30 var det så äntligen dags, igen, ett år sedan sist. Världens bästa Boogart, det allra bästa av alla dansband var åter tillbaka, för en kort visit. Årets sättning bestod av Anna, Peter, Johan, Tommy och Per, samt inhyrde Pontus Engborg på trummor. Jämfört med förra året tycktes Boogart ha repeterat ordentligt den här gången, repertoaren var väl tilltagen i omfattning, allt kändes tight och genomtänkt och spelningen var helt enkelt mycket mer professionell än ifjol. Den där unika Boogart-magin kunde därmed infinna sig på riktigt och jag svävade på små moln. Tommy bjöd på både sitt glittrande gitarrspel och utsökt solosång, Johan agerade ordningsman och lät sina klaviaturer leverera, Peter basade och sjöng sina goa låtar på det där lätt förföriska sätt som bara han kan (sådär som gör Anna L alldeles till sig), Per agerade som vanligt bandets pratkvarn och spelevink samtidigt som även han bjöd på både solosång och ljuva gitarrmelodier, Pontus fann sig väl in i bandet och tycktes kämpa tappert med att försöka döda sina trummor (lite väl mycket tryck i trummorna men så blir det alltid då en "vanlig" trummis ger sig på att spela i dansband), och Anna var som alltid sig själv, det vill säga söt, glad, småflörtig, skönsjungande och förföriskt spelande på sin saxofon sexofon.
Shake får ursäkta, men hur bra de än var (och det var de verkligen) så hamnade de den här kvällen i skuggan av Boogart. Inget annat band har i mina ögon någonsin kunnat möta sig med Boogart, de har alltid haft unika kvaliteter som inte går att med ord beskriva. Shake är dock det enda band som enligt min mening kan komma i närheten av att matcha Boogart, det är som att de förvaltar ett unikt arv och således känns det naturligt att de givits sparringrollen vid dessa Boogartspelningar. Jag brukar ofta få frågan om vilket som är mitt favoritband, och jag har grunnat och grubblat en hel del på detta. Det svar som jag har kommit fram till är dock i ärlighetens namn att jag sedan oktober 2006 inte längre förmår att peka ut något favoritband. Jag värderar många band högt, på olika sätt, och jag gillar variation när det gäller dansband. Det enda band som jag någonsin kunnat kalla mitt favoritband finns numera bara som i en dröm, och ibland blir drömmen så verklig att den känns sann. När Boogart hade spelat "My heart will go on", en låt som jag älskar högre än någon annan låt på dansgolvet, då var det som om hela mitt inre stannade upp och jag tänkte att nu skulle jag kunna dö för bättre än såhär kan det inte bli. I samma ögonblick blev jag åter uppbjuden, jag tog ett djupt andetag och strax var ögonblicket över och jag befann mig på nytt ute i dansens virvlar.
Förutom att Boogart och Shake verkligen levererade denna afton så blev det även en dansmässig höjdare, om man ser till publiken alltså. Jämfört med förra året då det var 1100 personer inlösta, trängseln var enorm och det droppade kondenserad svett från taket så var allt rent sagolikt. Antalet inlösta var cirka 550, det blev ingen trängsel värd namnet och inte heller något takdropp. Därtill var den närvarande publiken i sig helt underbar. Jag fick chansen att stifta många nya dansbekantskaper, likväl som jag fick återse dansvänner från förr och givetvis även dansa med en hel del av mina för stunden främsta dansfavoriter. Det enda som jag ärlig måste erkänna var riktigt jobbigt var tillämpningen av demokratisk anarkistisk dans, något som jag inte alls kan förstå orsaken till då vi bevisligen befann oss i Sundsvall (dvs såvitt jag vet i oförstört damernas/herrarnas-land). En liten tistel utdelas till arrangörerna för detta makabra tilltag som i vanlig ordning innebar att jag lyckades bjuda upp ytterst få gånger trots att danskvällen varade i sex timmar.
Alltför sent, först vid 23:45, tog jag paus för att få i mig lite fika. Jag köpte macka, gobit och läsk i fiket, gott till om inte billigt så åtminstone överkomligt pris. Till fikasällskap fann jag Moa och det blev en trevlig fikastund, om än rätt kort. När dansen närmade sig sitt slut fick jag av Jennie veta att jag skulle få med mig en present hem, en Örjan. Istället för att följa med sin egen bil hem till Långsele valde han att tacka ja till mitt erbjudande om att dela den lägenhet jag lånat. Han vek ihop sig själv och sov i Emelies korta soffa; gamle man, jag är imponerad! 
Sammanfattningsvis så var den här danskvällen kort och gott som en bal på slottet; dötr.... tråk.... ALLDELES UNDERBAR! Båda banden levererade maximalt och förtjänar toppbetyg för detta, publiken var underbar, och dessutom räckte lokalen till och kändes därmed riktigt trevlig (om än att det alltid skapar lite dansmässigt smågnissel när en lokal är byggd efter Barbapappaform).