Som i en dröm stod dom där framför mej...
Lördagen blev en betydligt lugnare dag än fredagen, jag klev upp först vid 11-tiden och strax därefter vecklade Örjan ut sig från soffans härbärgering. Efter frukost och en stunds slappande bar det av ner på stan för fika tillsammans med Anna, Emelie och Patrik. Jag kan inte påstå att min energinivå kändes överdrivet hög, men en kaloribomb lyckades jag iaf trycka i mig. Något annat blev det inte uträttat på stan utan snart var det hög tid att göra depåstopp hemma för dusch och uppladdning inför kvällen. Därefter vankades det vid 18-snåret middag på kinarestaurang tillsammans med samma vänner som tidigare, i den vevan anslöt också Pär och med sig hade han även Emma. Jag och Örjan var först att lämna restaurangen, vi ville ju givetvis vara på plats i tid till dansens början. Vi anlände vid 19:55 och kunde således räkna oss till de första att ta dansgolvet i besittning.
Det kändes ganska snabbt att publiktrycket skulle bli större denna kväll, tillströmningen var ymnig och temperaturen steg betydligt snabbare än kvällen innan. Dock kom tillflödet att mattas av lagom tills trängseln nått en måhända onödigt hög men ändock fullt hanterbar nivå. Jag har inte sett några officiella publiksiffror, men jag gissar på cirka 700 personer. Den publikmängd som var på lördagen vill jag mena ganska precis sätter smärtgränsen för dans på Folkets Park i Sundsvall. Arrangörerna hade sagt att de ämnade släppa in upp till 900 personer, vilket förvisso skulle varit 200 mindre än förra året men som jag ändå bedömer är en väl så högt tilltagen nivå. Tack och lov (för oss dansare) undslapp vi att behöva testa den publikgränsen.
Både Shake och Boogart kändes lika taggade som kvällen innan, ja band likväl som publik upplevde jag som karaktärsmässigt identiska båda kvällarna. Givetvis fanns det en del personer på plats på lördagen som inte varit där dagen innan, likväl som att några individer droppat av sedan fredagen. Men båda dagarna var publiken mycket angenäm, många glada och dansvänliga människor som delade sex timmar av kärlek, ahhh så härligt...=)
Den här kvällen hade vi (jag, Anna, Pär och Emma) bestämt att vi skulle träffas för fika vid 22:46, jag värderade dock en mysdans för högt för att hålla den tiden och anslöt mig till de andra först vid 22:55. Fikat bestod precis som kvällen innan av tre komponenter, macka, bulle och läsk, allt en danskropp behöver. Efter fikat anade mitt undermedvetna att "Bara låt mig vakna" var på gång, varför jag lånade med mig Anna ut på dansgolvet. Givetvis fick jag rätt i mina aningar!!
Vad mer kan egentligen sägas, kvällen var precis som kvällen innan ALLDELES UNDERBAR! Finns det ytterligare att önska? Världens bästa band, en kanontrevlig publik, ja det var ju då förstås detta med demokratisk anarkistisk dans som givetvis hade en viss negativ påverkan på upplevelse. Men man kan väl inte få allt här i världen. Som väntat tog inte kvällen slut vid 02:00 utan båda banden fortsatte entusiastiskt att spela ett bra tag till, fram till 02:40. Efter att ha skickat iväg Örjan för vidare transport till Långsele (denna klassiska transportknytpunkt) rullade jag trött och nöjd tillbaka till lägenheten. Återresan till Östersund begynte först vid 14-tiden på söndagen.