I samband med stugumarknaden anordnade man på lördagskvällen detta år dans på Nornan till inga mindre än Zlips orkester. Jag och Maria H åkte med Eyvind från Östersund och för mig kändes det smått overkligt att åter åka till Stugun för att dansa, som att återvända till en svunnen brottsplats för det var här mitt dansliv en gång tog sin början. Jag grubblade en del över hur länge sedan jag senast dansade på Nornan och kom fram till att året måste ha varit 1993 och att Twilight spelade. Att jag kan slå fast årtalet är för att jag gick sista året på gymnasiet och P-A som var kapellmästare i Twilight läste el med oss det året. Danskvällen i Stugun utspelade sig sedan jag lärt känna P-A men innan jag flyttade till Luleå och således måste året ha varit 1993. Om det överhuvudtaget har anordnats dans på Nornan sedan dess ska jag låta vara osagt, men min spontana känsla är att så nog inte är fallet.
Att återvända till Stugun innebar blandade känslor, många ansikten tycktes bekanta men samtidigt så avlägsna. Jag måste erkänna att jag har glömt bort vilka många av dessa människor är. Vi hade egentligen inga som helst förväntningar inför kvällen och vi kunde omöjligt förutse vilken och hur står danspubliken skulle bli. Det strömmade dock till en alldeles lagom stor publikmängd från många håll och av väldigt varierat snitt. Dansstammisar från Östersund likväl som från Sundsvall fanns där, gamla dansrävar från trakterna kring Stugun hade äntligen hittat ut igen, och givetvis fanns där även den törstiga befolkningen som likt flugor flockas så snart det vankas ett temporärt öltält. Alla sorter var således där och det var helt ok! Jag fick mig till livs några kära återseenden, vissa kände igen mig direkt och vissa behövde fundera lite. Likaså stiftade jag några nya bekantskaper och givetvis dansade jag en del även med mina nuvarande standarddansare från Östersund med omnejd. En härlig blandning var det och kvällen blev mycket lyckad, väldigt annorlunda jämfört med de flesta andra danskvällar.
Nornan var sig lik, undantaget då att fiket ju inte längre finns kvar så utrymmet på den fronten kändes kraftigt beskuret. Man hade ställt upp lite bord ute i foajén, men det räckte inte långt. Likaså blev det trångt och bökigt där fikaförsäljningen skedde (också i foajén), inget lyckat upplägg. Det märks på sådant som fikat att arrangörerna saknar rutin, det kändes som om de begick alla misstag som kan begås. Dock var fikautbudet helt ok och så även priserna. Saker som belyste bristen på arrangörsrutin och/eller engagemang var den dåliga och oplanerade tillgången på vatten, måttligt genomtänkt ventilerande, samt att de aldrig tände någon belysning varför dansgolvet framåt natten låg i ett sådant dunkel att man knappt såg vem man bjöd upp. Dansgolvet var däremot precis så superbt som i gamla dagar, men det tror jag är något som vi främst kan tillskriva väl investerade pengar i ett bra golv som gjordes en gång i tiden och inte nuvarande arrangörers insatser. Puben inhystes i den bakre delen av lokalen, den del som förr var öppen plats att stå på men som sedermera glasats in och nu i pub-form liknar lite av ett terrarium akvarium. Denna lösning kändes dock helt ok, den stökiga publiken höll sig huvudsakligen inom publokalens väggar.
Zlips var som alltid kanon, detta nu min fjärde Zlipshelg på raken. De avslutade kvällen med att som andra extranummer bjuda på "Golden Eye" a capella-tappning, klockrent! Själv tappade jag rösten och blev allt tystare ju längre kvällen led. Huruvida det upplevs som positivt eller negativt av de jag dansar med att jag någon gång ibland tappar rösten undandrar sig min bedömning, helt tyst blev jag dock inte den här kvällen. Det här var min 700:e danskväll, det är många dansställen och dansmänniskor som hunnit passera under dessa kvällar och under dessa tjugo år som jag dansat. I snitt betyder det att jag avverkad 35 danskvällar per år, en dans var 10,4:e dag i tjugo års tid. Lite svindlande faktiskt!
I paus köpte vi oststutar i fiket som vi inmundigade i bilen tillsammans med Trocadero, Delicatobollar och bullar som Eyvind bjöd på. Efter dansens slut blev jag stående och surrade en del med Abbe från Sollefteå som var på plats och gjorde reklam för Ärstaparken och Forsmonöjet. Han är ett riktigt arrangörsproffs som jag beundrar och min plan är att lyckas besöka båda hans dansställen vid vardera något tillfälle i sommar, lurigt dock med krockar då han kör onsdagar i juli (som krockar med Hällesjö) och lördagar i juni/augusti (som krockar med Aspåsnäset).
Att återvända till Stugun för dans var en positiv upplevelse, men det är tråkigt att man inte kan nyttja Parken istället såhär sommartid. Enligt rykten lär golvet på Parken tyvärr vara utdömt, mer specifik kännedom än så har jag inte. Parkeringen vid Parken talar dock sitt tydliga språk, tallarna har tagit över och växt sig manshöga och där är hög tid att röja beståndet, tragiskt!