Lördag till tisdag hade jag planenligt haft en dansfri period, detta delvis för att hinna umgås lite med familjen när bror med anhang var på besök. Tyvärr blev jag givetvis ordentligt förkyld så från söndagens kväll blev det inte många knop gjorda för Jonsson. Visst, är man sjuk så får man gilla läget och softa så att skiten inte blir mer utdragen än nödvändigt. Det som bekymrade mig var dock givetvis att en av årets främsta danskvällar, Perikles i Hällesjö, vankades på onsdagen. I vanlig ordning vid sådana här lägen bestämde jag mig för att in i det sista vänta med att bestämma hur jag skulle göra, jag var ändå på Selsålandet och såg ingen stor vinst med att försöka åstadkomma någon form av samåkning och därmed fanns inga komplikationer med ett sent beslut. Under onsdagen kände jag mig dock mer och mer normal så när klockan väl passerat 18 och det var dags för ett avgörande så blev beslutet positivt, dvs till fördel för dans! Detta beslut kom jag absolut inte att ångra.
Under dagen hade regnet strilat ihärdigt i sällskap av ett kallt och blåsigt klimat, men när jag vid 19:45 rullade in mot Furuviken så sprack himlen upp i solsken och plötsligt var det sommar igen. Min parkering var för kvällen ockuperad men jag var så dansentusiastisk att jag inte ens tillät mig att irriteras över denna fadäs. Innan dansen började hann jag med att välkomna Ewis och Örjan (den senare förlorade denna kväll sin Furuvikenoskuld), jag surrade likaså lite med Vanja, Sara med flera. Perikles intog scenen och så var det dags, med ett förråd Fisherman's Friend i beredskap begynte danskvällen.
Perikleskänslan i kroppen infann sig snabbt och redan på andra låten överraskade de med en ny låt, nämligen Tomas Ledins "500 dagar om året", en låt som jag för övrigt tycker är riktigt bra och dessutom passar den Perikles bra. Till en början var det som alltid gott om dansutrymme men detta krympte ganska snabbt och det blev ordentligt folkigt på den lilla dansbanan. Som ofta var det dessutom mer bökigt än det var trångt och mycket av dansfokus låg på att skydda sig från yttre angrepp. Jag dansade samtliga danser utom en fram till paus, på sista dansen före paus blev det gammeldans som jag hade nöjet att få dansa med Ewis (övning ger färdighet sägs det, PP [PariserPolka] lär vi lära oss med tiden).
I paus bjöd Anna P. på fika, i gott samarbete med Anna B. Först bjöds det på paj som Anna B. gjort, sen kläckte Anna P. ur sig att hon hade mackor med sig. Men men, "det finns alltid en stutmage" blev kvällens citat och mer sant än så kan det knappast bli. Efter detta delikata fika avnjöt jag även en Trocadero ur dansbacken och till denna bjöd Vanja på en Delicatoboll, snacka om att bli välfikad inför danskvällens andra akt.
Danskvällen fortlöpte i full fart, det fanns aldrig någon tanke på att lämna dansgolvet och jag hade nöjet att få idel trevliga danser. Det som dock känns lite lätt frustrerande sådana här kvällar är att hur jag än gör så kan jag i trängseln omöjligt göra de mest följsamma danstjejerna rättvisa, de är ju egentligen lite för bra för att bara "transportera runt på ett säkert sätt". Men men, förutsättningarna är ju hur som helst desamma för alla och man får tänka att det är ju iaf god stämning och det kommer andra kvällar då det finns utrymme till större utsvävningar. Perikles var givetvis som alltid bra men de kändes lite trötta och betyget stannar därför denna kväll på fyra Trocaderokapsyler.
Efter att de väntade "Pex & the boys"-extranumren avklarats och danskvällen var över vankades sommarens andra hjälpstartsinsats. Fikabilen hade nämligen (precis som i Piteå tidigare i sommar) dragit ur batteriet under pausens musiklyssnande och behövde således en hjälpande hand. Jag seglade upp med piratskeppet och för mot för delade jag i sann piratanda med mig av lite livgivande energi, sharing is caring! Efter detta styrde jag åter till Selsålandet, ännu en underbar danskväll kan läggas till historien.