Att åka eller inte, det var den stora frågan på lördagseftermiddagen. Å ena sidan hade jag dansat tre kvällar i rad och osäkerheten kring vad som kunde tänkas vänta i Strömsund var stor, likaså var ju prislappen för kvällen rätt stor med tanke på att entrépriset var 250:- och att jag dessutom ämnade åka själv. Å andra sidan var jag nyfiken på att ge Strömsund ännu en chans, det var ju ändå Shake som skulle stå på dansbanans scen och på stora scenen skulle det dessutom bjudas på scenshow av inga mindre än legendariska rockbandet Sven-Ingvars. Stor vånda, stor huvudvärk, jag fattade det aktiva och aktiverande beslutet att dissa de negativa tankarna och åka iväg.
Jag anlände prick 20:00, dvs i samma stund som Sven-Ingvars intog stora scenen. Sven-Erik Magnusson var sig lik, sina 67 år till trots, men det kändes lite fel utan Ingvar på gitarr. Spelningen var helt ok, trycket och gunget fanns där. Som vanligt avnjöt jag konserten från den väl invanda platsen någon meter mitt framför mixerbordet och ganska snabbt fick jag syn på en bekant profil strax framför mig, det var Larse från Shake som stod och diggade. Smått samspråkandes följde vi konserten, men strax före 21 avvek vi och gick upp till dansbanan där det var sagt att Shake skulle börja spela när konserten på stora scenen var slut. Sven-Ingvars kom dock att med flera extranummer spela ända fram till 21:45 så först då fick vi börja dansa.
Dansa ja, om nu det är rätt ord för vad som utspelades på dansgolvet. Den här kvällen gav ganska många aha-upplevelser kring detta med dans och dansförmågor, eller brist på. För att sammanfatta det positiva först så fanns tre tidigare bekanta danstjejer på plats och dessa tre stod uteslutande för kvällens minnesvärda dansupplevelser. Bland alla de oprövade kort som jag därutöver frotterades med under kvällen var resultatet verkligen nedslående, en godkänd halvnovis som faktiskt lade manken till för att följa samt två till tre acceptabla nybörjare. Det var allt, därutöver var dansupplevelserna rent ut sagt bedrövliga. Jag kan inte minnas när jag senast kände en sådan uppgiven frustration i en danslokal. Att där skulle finnas många överförfriskade herrar som likt wobblande pansarkryssare gjorde dansgolvet närapå livsfarligt att beträda var ingen överraskning, men att dansvanan/dansförmågan hos damerna skulle vara så låg gjorde mig verkligen förbryllad. Måhända hade jag maximal otur den här kvällen, men även om detta antas så är slutsatsen nedslående. Man skulle också kunna vända på steken och konstatera att normalt sett är nivån faktiskt väldigt hög, oavsett hur man ser det är skillnaden svårgripbar.
Vid klockan 23 så vankades det åter musik från stora scenen med Neverstore och dansmusiken tog då paus efter endast en dryg timmes dansande. Jag stod över giget på stora scenen och ägnade den kommande timmen åt folkvimlet samt åt att finna föda. Dansen återupptogs strax efter midnatt och fortsatte fram till klockan 02:00. Shake hade inga roliga förutsättningar denna kväll, varken med upplägget som sådant, danspubliken, eller för den del med arrangörerna som tycks betrakta dansbanan som en belastning och något att förakta (de verkar anse det bättre att folk föses ihop som apor i en bur och låter sig roas genom en strid ström av kassaklirrande alkoholintag, detta ackompanjerat av ett billigt coverband som lirar gamla hårdrocklåtar). Under rådande förutsättningar gjorde Shake absolut sitt bästa, men en sådan spelning kan ju aldrig komma upp i normala kvalitativa nivåer. Maxbetyget håller jag därför inne med, nästa gång jag dansar till dem lär det bli upprättelse på den punkten. Oavsett hur den här kvällen blev så är Shake guld, både musikaliskt och socialt!
En danskväll skall alltid avrundas med sista dansen, oavsett om det sedan följer extranummer eller ej så är sista dansen sista dansen, punkt! För mig behöver det dock inte vara mer viktigt än annars vem jag dansar sista dansen med. Det kan vara en dans man vill dansa med någon särskild men den kan också ses som vilken annan dans som helst, med det undantaget att jag absolut vill dansa sista dansen och få en angenäm avrundning på danskvällen. Det finns dock en sak som är värre än att stå över sista dansen, nämligen att dansa den med någon som inte kan göra dansen rättvisa. Som totalkvaddning av den dikeskörning som den här danskvällen faktiskt var så blev det precis så, sista dansen blev en katastrof och sög ur mig den sista entusiasm jag hade.
Som synes var det ingen överdrivet nöjd Jonsson som lämnade Strömsunds hembygdsgård denna lördagsnatt, det lär dröja innan jag återvänder. På vägen hem till Boberg blev det för andra kvällen i rad aktuellt med lite piratmässig dela-med-sig-till-medmänniskor-tillämpning då jag fick sällskap av Mariana som liftade hem till Hammerdal.