Efter fyra dagars älgjakt lämnade LEJon de djupa skogarna på torsdagskvällen för att åter gå på stadens gator som en vanlig man. Att välja att offra tre dagars älgjakt under första jaktveckan är givetvis inget enkelt beslut att fatta och det enda som kan föranleda en sådan desertering är förstås den traditionella dansmaran i Ö-vik. Förra året avstod jag septembermaran till förmån för jakten men detta år valde jag alltså att göra tvärtom. Efter att ha varit borta hemifrån under några dagar var det som alltid mycket att pyssla med så det blev tyvärr ingen lång uppladdnings- och dygnsrytmsvändningsnatt natten mot fredag, något som skulle komma att kännas senare under fredagskvällen.
Samåknings- och samboendeplanerna för den här maran hade ursprungligen lagts fast redan under en onsdagsdanskväll i Hällesjö, dock hade planerna kommit att ändras ett flertal gånger fram till denna dag, likväl som under själva avresefredagen. Jag hade bokat stuga i Gullvik precis som vanligt och ambitionen var således att sträva mot ett dansgäng på fem till sex personer, något som alls inte är en trivial utmaning då det ena stunden är överfullt och i nästa så står plötsligt platser tomma. Vi hade nu lyckats fylla upp till fem personer, men då Marie-Therese tyvärr blev sjuk och tvingades ställa in i sista stund föranledde detta hastig omplanering som innebar tillskott av andra samboendekamrater så att stugan faktiskt blev full (fem personer första natten och sex andra natten). På grund av skilda avresemöjligheter kom däremot samåkningen att bli måttligt effektiv, tre bilar med vardera två personer lämnade Östersund vid olika tidpunkter under fredagseftermiddagen. Jag hade sällskap av Jessica Strandh som förvisso inte skulle bo tillsammans med oss men som gärna samåkte ändå och i likhet med mig ville hon också komma iväg i god tid. Vi lämnade Östersund vid 13:15 och anlände till Ö-vik ganska precis klockan 16, vi gjorde då inga stopp på vägen. Väl i Ö-vik handlade jag lite mat och begav mig sedan till Gullvik efter att ha lämnat av Jessica. På väg från Östersund var vid det laget även Isabell och Timmy som estimerade ankomst direkt till Parken lagom till dansens början, samt Annica och Johan som lämnat Östersund betydligt mycket senare och sedermera kom att anlända till Parken först vid 21-snåret. Själv anlände jag vid 18:40 och vid det laget var det redan en ganska lång kö till insläppet. Det är inte första gången som Parken i Ö-vik skämmer ut sig för att de inte klarar av att hantera entrékassorna på ett effektivt sätt men den här gången var situationen fullständigt oacceptabel. Jag kom in vid 18:59 och då hade kön växt sig mycket lång, vad som orsakade problemen kan jag bara spekulera i men jag misstänker problem med kortbetalningar. Sådant kan förvisso hända men det är ändock ingen ursäkt, grundproblemet är hur som helst att man inte från Parkens sida lyckats skapa ett fungerande upplägg som klarar av publiktillströmningen och är robust mot störningar. Man borde absolut ha båda kassorna öppna, acceptera endast kontanter i den ena (som därmed inte skulle stoppas upp av problem med kortbetalningssystemen), samt under den största anstormningen ha ytterliggare en snabbpassage för de med förköpsbiljetter. För egen del tar jag med mig erfarenheten och överväger att i framtiden köpa biljetter i förväg, det känns oerhört onödigt att behöva göra det men nöden har ingen lag och jag vill absolut inte behöva stå och vänta i en dylik kö ännu en gång.
Väl inne kunde jag hur som helst ta dansgolvet i besittning till första dans. Det är ju alltid skönt att kunna njuta av dansutrymmet under de första timmarna, om än att det denna afton aldrig blev någon egentlig trängsel. Visst, på det stora golvet blir det lätt trögt till följd av vissa betongsuggeliknande ekipage, men den här kvällen var situationen fullt hanterbar även under den mest intensiva perioden mellan 21 och 24. Själv kom jag att dansa de flesta och framförallt de i särklass bästa danserna uppe på det lilla golvet där utrymmet var frikostigt hela kvällen igenom. Där på det lilla golvet hade man däremot vissa problem med ljudet, för Blender och Highlights fungerade det fint men då Shake spelade hördes endast bas, mycket märkligt. Bortsett från detta lilla tekniska problem så var samtliga band den här kvällen helt magnifikt bra och kammar alla hem maximala betygspoäng trots att jag brukar vara snål med sådant vid maror. Personligen upplevde jag Highlights som den allra friskaste fläkten denna afton, om det kan bero på att jag mer sällan dansar till dem än till de övriga skall jag låta vara osagt men jag gillar dem verkligen skarpt. Startfältet av band denna mara var verkligen maximerat, på fredagen likväl som på den efterföljande lördagen.
Som vid så många tidigare maror när jag haft en riktigt bra första del av kvällen så glömde jag att fylla på med vätska under de första timmarna, något som givetvis kom att föranleda vätskebristpanik. Jag fyllde dock på ordentligt därefter och skadan reparerades hyggligt väl. Energin började dock sina kring 22-tiden och på slaget klockan 23 så inföll i gammal god ordning mitt askungeuppbrott för besök på Max. Annica och Johan hängde på och den här kvällen kombinerade undertecknad den traditionella muggen Black-Orange med ett Friscomål, helt ok även om jag nog trots allt föredrar Original. Väl tillbaka på Parken infann sig givetvis en viss paltkoma, men ganska snart spred sig åter energin i kroppen och jag var igång igen. Hela kvällen präglades dock av en underliggande trötthet och matthet, jag hade många underbara danser men kroppen orkade inte riktigt leverera maximalt. Jag tillskriver detta mitt uppenbara sömnminus, lite synd men man kan ju inte alltid lyckas helt felfritt med dansmareuppladdningen.
Det märks att jag börjar bli väldigt hemma i dessa sammanhang, på hela kvällen dansade jag nämligen bara med några få tidigare oprövade kort, mestadels blev det kära återseenden med tidigare välkända dansfavoriter. Detta ser jag dock inte som något negativt, jag fick dansa så många härliga danser och mer än så kan man inte önska sig. Kvällens avslutande danser blev pricken över i:et som fulländade kvällen, jag var galet trött och totalt genomsvettig men det är också en mycket skön känsla att vara helt slutkörd, kudden lockar desto mer då. Tack Emmilie, fullständigt formidabelt!
Väl tillbaka i stugan blev det dusch för samtliga svettiga deltagare innan vi intog en gemensam nattfika, en välbehövlig och mycket god sådan. Kudden fick sedermera sällskap vid 05:33 och i samma ögonblick seglade jag in i drömmarnas värld.