Lördagen på Ö-viksmaran blir sällan någon överdrivet händelserik dag men den här gången överträffades alla tidigare slöhetsrekord med råge. Jag vaknade förvisso vid 10:30-tiden, men först tre timmar senare hade hela stugan vaknat och frukosten kunde dukas fram. Efter en stabil måltid åkte Isabell och Timmy till Paradisbadet medan jag, Annica och Johan nöjde oss med en stilla promenad för att ladda kroppen med såväl syre som solljus. Därefter återstod bara att göra oss i ordning för kvällen, varefter vi gav oss av in till stan för middag på King Square. Vi anlände till Folkets Park vid 19:45 och den här dagen fanns ingen kö, å andra sidan spelade ju detta ingen större roll då jag redan köpt biljett kvällen innan.
Musikaliskt sett så måste detta vara en av de starkaste dansmarahelger som bjudits i Ö-vik, detta med sex riktiga toppband i startfältet. Samtidigt som jag anser att samtliga band tillhör den yttersta gräddan så skiljer de sig ändå åt på många sätt och den här marahelgen kom upplägget att skapa två danskvällar med stora karaktärsskillnader. Medan fredagen var de snälla bandens välordnade afton så var lördagen de farligare bandens vilda kväll! Liksom kvällen innan levererade alla tre banden till 100% och den här lördagskvällen var det fullt ös som gällde från start till mål. Expanders är helt gudomliga med sitt härliga tung-gung, Perikles visade sina allra bästa sidor vilket ju innebär att de äger scenen, medan även Zlips matchade sina kollegor på allra bästa sätt och gav allt och mer därtill. Toppbetyg för samtliga band alltså, mer än så finns knappt att säga. Personligen upplevde jag möjligen Expanders som starkast, men det handlar nog om att deras ruffiga framtoning attraherar mig mycket starkt.
Publikmässigt var det måhända lite mer folk denna kväll, men ingen större skillnad mot kvällen innan. Det var fullt dansbart på båda golven kvällen igenom med andra ord, fast jag föredrog att dansa på det lilla golvet där det ändock fanns mer svängrum för egna utsvävningar och bus. Hettan och den påtagligt svettiga nivån var likt föregående kväll mycket hög, som jag upplever det mer besvärande än någonsin tidigare. Vid klockslaget 23 åkte jag, Annica och Johan iväg till Burger King för mat (ja, vi svek Max och höll en konsekvent kungslinje denna kväll). Efter denna matpaus, som även innefattade ett klädbyte, så kände jag mig fantastiskt ny, fräsch och pigg. Det var dock ingen känsla som höll i sig särskilt länge, ganska snart upplevde jag mig åter som överhettad och krafterna sinade. Vid 01:25 gav jag tillfälligt upp och satte mig för att vila. Efter tjugo minuters vila kände jag att alternativen endast var två, antingen ge upp fullständigt eller göra något aktivt för att komma upp på banan igen. Jag valde det senare alternativet och jagade reda på en RedBull (dyr som stryk) i hopp om att därmed få vingar att flyga med genom de sista 90 minuterna av danskvällen. Denna åtgärd fungerade tillräckligt väl och jag kom igång igen så att sista timmen slutligen blev riktigt bra.
Som frekventa läsare vet så har jag en hatkärlek till dansmarorna. Å ena sidan bjuder de ofta på mycket roliga dansupplevelser, men samtidigt så är det oerhört frustrerande att det skall vara rent hopplöst att få fatt i folk som man vill dansa med. Likaså har jag fortfarande svårt att förlika mig med att jag ofta upplever svackor under marakvällar, jag vill ju vara på topp hela tiden. Hur ska man gå tillväga för att orka vara på topp hela kvällarna, eller hur ska man kunna acceptera att det omöjligt går att vara på topp hela tiden? Jag vill ju bara leva ut till 100%, varför ska det vara så svårt? Till nästa Ö-viksmara (som ju egentligen är den enda sanna dansmaran) lovar jag mig själv att satsa ordentligt på fysiska förberedelser, kost och sömn före såväl som under marahelgen. Måhända innebär det att jag kommer att testa alternativ till Max 23:00, vi får se men lite nya grepp skall jag hur som helst ta till.
Den här maran dansade jag nästan uteslutande med gamla bekanta, jag missade tyvärr några viktiga dansvänner som jag verkligen velat dansa med, men gjorde å andra sidan istället några nya riktiga kanonfynd vilka skapade guldkant på tillvaron. Under de tjugo år som jag befolkat dansgolven så har min egen dansstil förändrats på många sätt, främst förfinats och utökats och idag vill jag påstå att jag i realiteten har några olika grundkoncept som är skilda åt även om de delar många gemensamma komponenter. Hur jag dansar varierar således och påverkas i stor utsträckning av musiken, men mest avgörande för mitt sätt att dansa är det gensvar som respektive danspartner ger. Under åren så har mina egna förmågor på dansgolvet utvecklats i mycket ojämn takt och ofta i tydliga steg, ibland till följd av inspiration från andra killar, ibland genom eget medvetet experimenterande, och ibland genom inspiration och plötsliga ingivelser i mötet med någon ny danspartner. På senare tid har jag upplevt en utvecklingsplatå där jag själv börjat tröttna lite på mig själv och med tilltagande frustration har jag sökt efter förnyande inspiration. Den här helgen innebar plötsligt en hel del nya impulser och intryck och det känns som att jag nu är på väg att ta nya tydliga steg, något som är ytterst inspirerande likväl som välbehövligt för den utvecklingssökande LEJon. Stegen behöver inte vara stora, inte revolutionerande, men då och då behöver jag känna att jag bryter ny mark och det upplever jag att jag gör här och nu!
Vid danskvällens slut återvände vi till vår stuga i Gullvik och jag sammanfattade mitt sinnestillstånd efter den galna helgen med orden; "Trött, men nöjd!".