Så var det dags för dansmara i Hudiksvall igen. Efter mycket velande hade jag till slut beslutat mig för att åka åtminstone på fredagen, med option på eventuell utökning av danshelgen till att omfatta även lördagen. Jag var i Sundsvall sedan torsdagskvällen och den här aftonen var det undertecknad, Anna L., Emili S. och Marie B. som vid 17:45 lämnade Sundsvall i SEM600 med siktet inställt på Hudiksvall. Vi ankom i lämplig tid vid 18:50 och kunde således inta dansgolvet till första dans.
Som alla torde vara medvetna om vid det här laget så är inte dansmaror något som står särskilt högt upp på min lista över livets främsta upplevelser. Detta faktum har jag orerat om och analyserat sönder orsakerna till gång efter annan, men givetvis blir det en hel del av den varan även i denna dansdagbok. Bland dansmaror så är ju Ö-viksmaran originalet och den i mina ögon överlägset bästa dansmaran, Hudikmaran har givetvis sina förtjänster även den men totalt sett står den sig slätt i jämförelse och bristerna är som jag ser det alltför många.
Först och främst bör nämnas den kanske enda men ändock icke försumbara charmen med dansmaror, nämligen möjligheten till danser med människor från långväga håll som man annars aldrig skulle få chans att dansa med, nya fynd likväl som välkända guldkorn. Den här kvällen hade jag nöjet att få stifta bekantskap med mer än en handfull tidigare okända mycket trevliga och duktiga danstjejer. Likaså fick jag dansa med ett stort antal kära favoriter från såväl när som fjärran. Det blev således många bra danser den här kvällen och det skall understrykas innan jag nedan börjar tala om det som jag ändock upplevde som mindre positivt.
Jag har ju många gånger grunnat på vad det är som gör att jag sällan kan uppskatta dansmarorna fullt ut och en huvudorsak som jag tidigare identifierat och skrivit mycket om är det faktum att jag själv inte pallar med att vara på topp en hel marakväll, dippar är nästan ofrånkomliga och det förstör min dansruskänsla. Det andra problemet som gör att inte dansmaror passar mig och min personlighet är formatet, jag är inte den som faller för överdåd och på dansmarorna blir det bara för mycket. På dans vill jag ha en känsla av överblick, jag vill kunna finna och bjuda upp de jag faktiskt vill dansa med och jag kan gärna dansa med samma person vid flera tillfällen under samma kväll. På marorna blir allt för stort, det är för mycket folk utspridda på för stort område, ogripbart och oöverskådligt. Här återfinner vi också den kanske främsta baksidan med just Hudikmaran, nämligen lokalen. Till skillnad mot Parken i Ö-vik så blir Hudiksvalls Folkets Hus alldeles för litet och det finns inga naturliga kringytor där folk kan sitta eller stå men ändå vara i närheten av och överblicka dansgolvet. Ventilationen är skaplig på det stora golvet, men icke-existerande på det lilla extragolvet där taket är så lågt att luften blir helt stillastående. Golvytornas alla skarvlister är vidare ett märkbart irritationsmoment som jag tycker borde gå att göra något åt. På Hudikmaran tillämpas också av någon outgrundlig anledning så kallad "demokratisk" dans där det är fri huggsexa hela tiden och alla alltid utgör lovligt uppbjudningsbyte. Med de redan obefintliga möjligheterna till medvetet riktad uppbjudning blir det "demokratiska" inslaget spiken i kistan för sådana ambitioner, och för min del innebär det i regel att jag sällan alls hinner bjuda upp innan jag blir uppbjuden, såvida jag inte anstränger mig för att bjuda upp riktigt snabbt eller alternativt håller mig undan. En lyx kan tyckas att alltid bli uppbjuden, men nästan all form av lyx har sina baksidor i långa loppet.
Den här kvällen kände jag ganska snart att jag inte riktigt var på topp, jag dansade på och hade trevligt men den rusiga lyckokänslan ville inte ta min kropp i besittning. Jag kände mig allt annat än dansmässigt stabil och fokuserad, vilket innebar att jag alls inte upplevde mig som mitt bästa jag på dansgolvet. Något som just därför kändes både förvånande och svårt att ta till sig var att jag fick så fantastiskt många danskomplimanger just den här kvällen, jag har nog aldrig förr fått höra så många uppskattande ord från så många på en danskväll. Jag vill tacka för alla dessa ord, de gjorde mig gott även om jag kanske inte riktigt kunde ta till mig och uppskatta dem fullt ut där och då.
Banden har jag inte mycket att säga om. Shake dominerade helt klart medan Jannez kändes lite trötta vid en jämförelse. Wahlströms upplevde jag precis som vanligt, inte alls min kopp te, men någon gång måste jag dansa till dem en "egen" danskväll så att jag kan ge dem en riktigt ärlig chans och bedöma dem som helhetskoncept.
Vid 22:30 tog vi en paus och köpte fika i "Grottan". Fikapriserna var de mest hutlösa jag någonsin stött på. Jag köpte en rejäl men inte överdrivet kul macka för 45 spänn, en delicatobit kostade 15 och för en 33cl läsk tog de astronomiska 20 kronor. Summa summarum 80 spänn för en fika av rejält normalsnitt, skamligt. Någon Trocadero hade de inte heller, pinsamt säger jag bara. Nästa gång blir det medtaget fika!
Min form var som sagt inte riktigt på topp, det var något som saknades inom mig. Tidvis kände jag en enorm glädje och såväl lusten som den dansrusiga känslan gjorde stundtals små visiter till min kropp, berg- och dalbanan var dock påtaglig och kontrasterna rakbladsskarpa. Efter sista dansen var jag helt slut och drog mig ut till bilen för att mysa igång lite värme till mina passagerare. En varm gonattkram fick jag sedermera med mig som inre sällskap på vägen hem till Sundsvall.