År 2005 besökte jag för första gången en danskväll på Vemdalsskalets Högfjällshotell, även då på torsdagskvällen. Efter det så tog det två år innan jag hade återhämtat mig och uppbringat entusiasm nog till att motivera mig för ännu en visit. Även om jag den gången (2007) var mer positiv i min summering så löd slutorden i min dagbok likväl såhär; "jag är ändå allt annat än imponerad och det kan för min del mycket väl dröja ett bra tag tills nästa besök". Om jag känner mig själv så hade jag likaväl kunnat uttrycka ovanstående med orden "aldrig mer". Nåväl, för mig betyder det cirka två år och nu var det dags för ännu ett besök. Rykten hade talat om förändringar gällande danslokalen, något som ingav hopp om bättre dansförutsättningar än senast. Detta tillsammans med mina lågt ställda förväntningar kändes som bra utgångspunkter för kvällen.
Det såg länge ut som om jag skulle bli ensam i bilen ner till Vemdalsskalet, men sista timmarna innan avfärd ändrades förutsättningarna i flera steg och jag fick till slut sällskap av Gunilla Ö., Maria H., och Andreas N., Gunilla och Maria plockade jag upp på Körfältet klockan 19:30 medan Andreas klev på i Grytan. Vi anlände till Högfjällshotellet ett par minuter efter klockan 21 och missade således de första låtarna. Entrépriset var på webben annonserat till 190:-, men väl på plats kostade det 200:-. Förvisso ingen skillnad att tala om, men fortfarande är det märkligt att man inte kan gå ut med korrekt information på sin egen hemsida.
Jannez var först ut att spela och den nya danslokalen lovade gott med ett riktigt trägolv i hela lokalen. Dock hade man vallat golvet med något odefinierbart och värdelöst glidmedel som klumpade ihop sig och dessutom bildade tjocka avlagringar under skosulorna, något som föranledde ett mycket växlande glid och en obehagligt otydlig golvkontakt. Skitvalla säger jag, det sämsta jag varit med om, då är kaffe mycket bättre.
Inledningsvis var det som väntat ont om folk, men trycket ökade snart. De första tre timmarna var dansmässigt riktigt angenäma och bjöd på många trevliga danser med såväl nyfunna som gamla bekanta. Observeras bör att många bekanta inte alls tycks vara riktigt samma personer när man möter dem på Skalet, sådana som brukar vara superduktiga på att följa kan tyckas ha lämnat den förmågan hemma och vissa kan vara obekvämt närgångna på ett konstlat sätt. Vissa är dock bara snäppet gladare och "mjukare" än vanligt och dansar lika bra som annars, det är en utmaning att lära sig vilka som tillhör vilken kategori och söka de som tillhör den senare.
Banden som stod på scen denna afton var alla riktigt bra. Kvällens format gjorde dock att varken Jannez eller Highlights riktigt kunde göra sig själva rättvisa och får således snäppet sämre betyg än vanligt. Gamblers som jag inte dansat till sedan 2004 (då jag av någon förunderlig anledning dansade till dem inte mindre än fyra gånger) visade sig vara riktigt bra, över all förväntan. Trots att det var fem år sedan jag senast dansade till dem så tycks de idag vara yngre än de var då, något som måhända bidragit positivt till den fräschör som bandet nu uppvisade. Bland annat bjöd de på Boogarts "Bara låt mig vakna" och genomgående kändes såväl repertoar som framförande mycket tilltalande för mina öron, toppen. Alla band får således betyget fyra kapsyler och jag ser verkligen fram emot att dansa till Gamblers igen, någon kväll när de får ha scenen för sig själva.
Jag och Maria tog paus vid 12-snåret för att gå ut och ta en fika i bilen. På väg ut skådade vi en gigantisk kö utanför entrén och när vi återvände till dansgolvet en halvtimme senare hade det skett stora förändringar i graden av trängsel såväl som i graden av genomsnittlig alkoholhalthet. De sista en och en halv timmarna bjöd således ärligt talat inte på några minnesvärda dansupplevelser. För det första så hade sölandet av allehanda drycker, säkert i förening med den värdelösa glidvallan, gjort golvet supersträvt och klibbigt, ja något glid gick inte att finna på den del av dansgolvet som gränsade mot baren. Antalet helt vilda ekipage på golvet var också stort, särskilt i mitten av golvet och mot baren till. Dessa saker sammantaget gjorde att dansgolvet som bäst var dansbart "halva varvet". Jag kände stor frustration när jag i det här läget fick fatt i riktiga dans-ess men inte förmådde att lotsa dessa runt dansgolvet på varken ett säkert eller särskilt dansangenämt sätt. Det här mönstret känns igen, även 2007 tyckte jag att första halvan av kvällen var bra men kunde lika gärna ha skippat de sista timmarna.
Efter kvällens slut fann jag och Maria vår väg ut genom bakre entrén, i trappan var det nämligen helt stopp. Andreas som hade saker i garderoben fick vänta länge på sin tur och först vid 02:45 kunde vi rulla hemåt. Det hade snöat en del under kvällen och det var således moddigt och snörökigt efter vägen. Hemfärden tog sin lilla tid och väl hemma fick kudden sällskap först vid 5-tiden, då magen också först stillats med en lagom omfattande nattfika. Jag kommer säkert att åka till Vemdalsskalet och dansa igen, men några fantastiska dansupplevelser kan man inte förvänta sig, det gäller att medvetandegöra den insikten och ge sig in i det hela med rätt inställning. En intressant pikant detalj är att 2007 års torsdagsbesök på skalet var danskväll 2007:78 medan detta års visit tituleras 2009:78, ett osannolikt sammanträffande.