För tre veckor sedan var det senast dans på Furuparken, sedan dess har det för min del vankats lite mer udda danshelger med stökig fylledans på Vemdalsskalet samt förra helgens dansturné i Dalarna, Uppland och Gästrikland. Nu var det dags att återvända till verkligheten då inga mindre än Perikles skulle spela upp till dans på Furan. Jag plockade upp Isabell på vägen och anlände vid 20:50, efter lite prat med goda dansvänner kunde vi således ta dansgolvet i anspråk till första dans.
Jämfört med höstens tidigare danser på Furuparken så var det möjligen aningen mer folk, men framförallt kändes stämningen helt annorlunda, energinivån bland publiken var hög och det blev en riktigt rolig afton. Jag dansade kvällens samtliga danser och det var en blandad kompott av dansare som gjorde mig den äran, det kändes som om publiken innefattade en hel del nykomlingar och sällandansare och jag hade nöjet att få testköra ett knippe nya bekantskaper.
Perikles var på gott humör, det allra mesta i repertoaren kändes som vanligt väldigt bekant, tyvärr, men detta till trots så är de ju kungar på sitt sätt. Har dock svårt att inte vilja leka med tanken på vad som skulle hända om de helt plötsligt skulle byta ut hela repertoaren, om det alls skulle fungera, ja jag skulle förstås iaf lida av att få problem med att hänga med i låtsluten. Före paus bjöd Perikles på gammeldans i form av Pariserpolka, Schottis och Hambo. För min del föranledde detta sedermera en måttligt gynnsam position i fikakön, men jag hann ändå med att fika ordentligt i lugn och ro, detta i sällskap med Isabell och Sandra, med flera.
Den här kvällen kunde jag inte låta bli att reflektera över skillnader i hur jag dansar beroende på var jag är och med vilka jag dansar. Det är faktiskt så att jag i många avseenden har en helt annan grunddansstil när jag dansar här hemma jämfört med när jag till exempel dansar på Yesterday. Sen varierar det givetvis mycket från individ till individ, men de stilinslag som kommer att dominera på ett visst ställe sätter sig lätt i kroppen och påverkar min dansstil oavsett vem jag dansar med. Det kan krävas ganska stor medvetenhet för att nollställa danstillståndet och med varje danspartner dansa helt förutsättningslöst och opåverkat. Effekten kan bli att jag med någon som jag dansat klockrent bra tillsammans med på en ort inte alls tycks få till det när vi dansar på ett annat ställe, såvida jag inte medvetet anstränger mig just för att "nollställa" och till 100% känna in just den här danspartnern på nytt. Detta må låta obegripligt för många, men likväl är det min upplevelse, såhär fungerar iaf jag. Jag ska inte generellt säga att jag tycker att tjejerna dansar bättre på vissa ställen än andra, det må vara så men främst är det så att det finns stora skillnader i hur man dansar och vill dansa och utmaningen för mig ligger i att kunna anpassa mig men ändå maximera dansupplevelsen med varje partner.
Kvällens pikanta detalj måste sägas vara att brandlarmet satte igång under Perikles AC/DC-avslutning. I den ganska "brusiga" miljön lade jag först bara märke till lamporna som blinkade, men i samma veva noterade jag även de högfrekventa övertoner som bildade en matta över "Whole lotta Rosie". Brandlarm har jag aldrig tidigare varit med om på dans, tror jag, ett klart udda inslag.