För andra året i rad var det så dags för halvdansmara i Dunderhallen, Strömsund. Jag körde från Östersund och med i bilen var Isabell, Sigrid och Bettan. Sandra E. skulle också ha åkt med men fick tyvärr lämna återbud i sista stund, vi saknade dig Sandra! Vid 18:30 sammanstrålade vi hur som helst vid Wargentinsskolan och begav oss omgående mot Strömsund, dansen skulle förvisso börja redan klockan 19 men ingen av oss kände något behov av att vara på plats från första stund så det blev en lite senare avfärd som resulterade i ankomst vid 19:40. Väl på plats kunde vi konstatera att parkering i år inte skedde lika långt bort från hallen och att promenaden in inte heller var lika präglad av lervällingens blöta omsorger, dock var det likväl skitigt så det förslog ute på parkeringen. Jag hade köpt biljetter i förväg för att spara några tior, i dörren kostade inträdet 250:- (vilket jag fortfarande tycker är i saftigaste laget även om det är oförändrat från ifjol) medan man via Ticnet kom undan med 230:- (210:-+20:-) och i ÖP-shop 220:- (210:-+10:-). Vid entrén fick man precis som föregående år ett band applicerat runt handleden, rosa restband från Dundermarknaden 1999, liten kul pikant detalj. Killen som monterade mitt band verkade väldigt ovan, något som fick mig att undra över hur många själar som verkligen hunnit passera in under de första 40 minuterna.
Väl inne på dansgolvet fann vi mycket riktigt att det fortfarande var väldigt få själar som ännu infunnit sig. Dock hade indansningen av golvet ändock hunnit pågå så pass att det inte längre fanns några större kaffehögar att forcera, det tycktes för övrigt som om mängden kaffe var betydligt mycket mindre än föregående år då en hel platta strötts ut. Golvet var för övrigt detsamma som året innan, stort och riktigt bra. Hela arrangemanget kändes igen på de flesta punkter, bortsett från att de saker jag föregående år påpekat som negativa nu huvudsakligen åtgärdats. För det första så fanns det nu fler toaletter, om än utomhus. Jag tycker det är märkligt att en sådan hall inte har fler toaletter, men när det nu ser ut som det gör får man väl leva med att komplettera med tillfälliga toaletter. I år var köerna helt klart kortare och man slapp gå ut och slå en lov runt knuten. Den andra saken som jag med stor irritation påpekat förra året var att läktaren då var avstängd och dessutom besinningslöst bevakad av puckade ordningsvakter. I år var läktaren öppen och bjöd komfortabelt utrymme för vila i anslutning till danslokalen, tummen upp! En sak som jag inte uppmärksammade förra året men som störde mig då likväl som nu var det faktum att alla besökare till puben är hänvisade till att passera över dansgolvet. Visst, hur man än gör så kommer berusade ekipage att driva runt på och kring dansgolvet, men jag tror ändock att det skulle göra stor skillnad om man lyckades erbjuda och uppmuntra till att ta sig till puben på andra vägar. Man kan säkerligen spåna fram olika tänkabara upplägg, men det är en övning jag med varm hand överlåter till arrangörerna.
Dansmässigt så blev detta en bra kväll. Jag och Isabell dansade rätt mycket med varann och vi hade det jättemysigt. Rätt länge kändes det glest på golvet och det blev aldrig riktigt trångt, detta trots att publiksiffran hamnade strax över 1300. Precis som föregående år upplevde jag dock att människor tycktes försvinna på det stora golvet, även fast man dansade på samma öppna och relativt otrångt befolkade dansgolv så kunde det gå timmar utan att man såg varann. Detta gjorde att jag missade att dansa med ett flertal som jag gärna tagit chansen att dansa med. Avsaknaden av herrarnas/damernas störde mig precis som förra året och är tyvärr en faktor som i mina ögon minskar detta arrangemangs annars goda ambitioner att vara en dansgala med större fokus på dansen och kvalitet även ur en dansentusiasts perspektiv.
Banduppställningen den här aftonen var något av det starkaste som skådats, publikrekordsbandet Shake, dynamitbandet Zlips med sin kärnstridspets Melissa, och så dansbandskampshjältarna i Scotts. Som ofta så upplevde jag även denna kväll Shake som det starkaste av alla banden, trots att man kunde ana en stor trötthet hos dem efter en intensiv spelperiod så gjorde de sagolikt bra ifrån sig och bjöd på sig själva likväl som på en fantastisk repertoar. Zlips är även nu präglade av vakariesituationen med Matts och Patrik ersatta av Johan och Pär, men den här kvällen kändes det som att de nu spelat ihop sig rätt bra och jag upplevde dem som genuina, inte riktigt på topp men inte heller långt ifrån. Scotts måste sägas vara den främsta jokern av dessa tre band och det är även det band som jag har mest kluvna känslor inför. Musikaliskt så låter de riktigt bra och känns stabila såväl som spännande, likaså är stora delar av deras repertoar riktigt inspirerande och bra. Dock består repertoaren fortfarande av en alldeles för stor del "dansbandsklassiker" från Dansbandskampen, samt att de tillåtit sig att befläcka spellistan med "egna låtar" av typen "rent dravel av värsta dansbandssort" som de säkerligen fått sig pådyvlade av sitt "skiv"-bolag. Till följd av detta upplever jag Scotts som havandes två helt skilda personligheter, den äkta moderna personligheten som i grunden är dem mixas med en märklig mogenkaraktär som varken klär dem eller tycks särskilt bekväm för dem. Förra årets Cirkus Scotts pågår fortfarande, men det är ett nerslitet dansbandstivoli som rullar runt på vägarna och de måste å det snaraste börja fundera på vart de vill ta vägen i framtiden ty strålglansen från Dansbandskampen har nu falnat och kommer inte att ge dem några större favörer i framtiden.
Förutom ovanstående finns det en sak som bör nämnas relaterat till banden och det är ljudnivån, ty denna tilltog under kvällens lopp och framförallt var det Scotts som tycktes bidra till nivåhöjningarna. När vi dansade ut framför scenen i början av Scotts sista spelpass så var ljudet öronbedövande, garanterat över alla gränsvärden. Huruvida övriga band sedan följde efter och även de höjde nivåerna eller om det var våra öron som blivit känsliga efter Scotts knock-out skall jag låta vara osagt, oavsett vilket så finner jag dock det hela oacceptabelt. Ansvaret ligger förvisso främst hos banden, men i slutändan är det ändock arrangören som står för arrangemanget och här kan ju en lösning vara att hyra in ett elektroniskt öra och faktiskt kräva att banden använder detta för att anpassa ljudnivåerna.
Efter att vi fått koll på spelupplägget för kvällen bestämde vi oss för att vi skulle ta fikapaus efter Shakes andra pass, dvs vid 22:45. I fiket köptes mackor, läsk och Delicatobollar, och detta slank ner och landade gott i magen. Fiket och fikautbudet var i mångt och mycket oförändrat från föregående år, men några små detaljer gjorde tyvärr att jag inte alls fick samma positiva intryck. Mackorna var förvisso goda, men jag fann dem väl så små. Vidare så saknades Trocadero i läskutbudet samtidigt som priset på 33cl läsk höjts till hutlösa 20 spänn, rent löjligt. Efter detta första fika kände vi oss småsega, men väl tillbaka på dansgolvet fick vi snabbt upp farten igen och jag upplevde faktiskt ingen egentlig energidipp på hela kvällen. Strax efter midnatt gick jag och Isabell till bilen för ett klädbyte, ett ganska kort men uppfriskande avbrott. En timme senare tog vi kvällens andra fikapaus, då nöjde vi oss med att inta medtagen energidryck och lite choklad.
Kvällen nådde överraskande nog snabbt sitt slut och efter lite konverserande med banden lämnade vi Dunderhallen bakom oss. Hungern rev då åter i flera av sällskapets magar och vi bestämde oss därför för att köpa hamburgare innan hemfärd. Tyvärr var hamburgarna slut och dessutom var bemötandet slarvigt, vilket innebar att även om vi förvisso till slut fick i oss några korvar så fick vi vänta länge på dessa och det blev en onödigt sen hemresa. Jag kan inte påstå att jag kände mig som någon särskilt högt värderad kund där vid korv- och hamburgerståndet, tyvärr ett avslutande minus på en annars sammantaget mycket angenäm kväll.