För åtta år sedan såg ett nytt dansband dagens ljus, bildat och sedermera byggt från grund till fulländning av fyra vänner från Timrå. Shakes resa har måhända inte varit spikrak, men de har ändå på förhållandevis kort tid gått från ingenting till att i mina ögon vara nummer ett bland de moderna dansbanden, dessutom med ursprungskvartetten intakt. Den här helgen skulle komma att markera slutet på denna magnifika resa som Shake företagit sig, inte på så sätt att bandet skall läggas ner men däremot så bjöd fredagen och lördagen på avskedsspelningar för Peppe och Christine som nu lämnar bandet.
Nyheten om de stundande förändringarna i Shake slog ner som en bomb i dansvärlden på tisdagskvällen, för många var det ett chockartat besked. Jag är ju vid det här laget ganska luttrad och vet att sådant här sker då och då, men givetvis blev även jag skakad och kände stor sorg inför beskedet. Sedan Boogart slutade 2006 har jag ju bestämt vidhållit att jag inte längre haft något favoritband, men under det senaste året har jag tvingats erkänna att Shake faktiskt kommit att nå en position snäppet högre än något annat band. På försommaren skrev jag att "Shake make my pants wanna get up and dance!!!", och jag konstaterade att "det knappast finns något annat band just nu som i sådan grad lockar mina fötter, mina ben, mina höfter...min kropp till att röra sig i dans! Shake äger!".
Att Shake kommer att överleva denna stora omvälvning betvivlar jag inte en sekund för Larse, Fredde och Peter har så mycket av det som krävs, men det är en stor utmaning de står inför och det är nästintill skrattretande att jag så sent som i förra veckan krasst konstaterade att "Peppes och Christines röster är vad som i första hand personifierar varumärket Shake", detta helt ovetandes om vad som så snart skulle komma att ske.
Jag hade ursprungligen tänkt dansa till Arvingarna på Sandviken denna fredagskväll men planerade hastigt om för att kunna få höra den ursprungliga inkarnationen av Shake en sista gång. Från Sundsvall hade jag sällskap i bilen av Emelie, Patrik och Linda-Marie, vi anlände vid 20:35 och då var redan många bilar på plats vid Älvstagården.
Precis som vi alla förutspått så blev det en folkig och såväl dansglad som vemodig danskväll i Jättendal. Trängeln och stämningen på dansgolvet var på topp och många dansare hade rest långt för att få dela denna kväll med Shake. Scenkanten fylldes av enorma mängder rosor och det märktes att både Peppe och Christine var starkt berörda av situationen. Givetvis bjöd Shake på en fantastisk föreställning, en sista urladdning. De har verkligen visat hur man genom stor lyhördhet bygger sveriges bästa moderna dansband, men för Peppe och Christine slutar resan här. För återstoden av bandet väntar nu semester innan det är dags att skola in nya medlemmar inför den nypremiär som är planerad till Furuparken den 24/9.
Jag dansade kvällens samtliga danser och fick mig så mycket härlig dans till livs, superbt. Det var givetvis väldigt trångt och bökigt på golvet men man får ju lov att anpassa sig efter situationen, iakkta stor försiktighet och ödmjukt acceptera stökigheten som uppstår även om alla gör sitt bästa för att undvika sammanstötningar.
Shake avslutade med flerdubbla extranummer och publiken ville verkligen inte släppa taget om dem. Efter dansens slut blev jag kvar en stund och pratade med främst Peppe. Även Larse var på plats den här kvällen efter sin ledighet i sommar, kul att se honom och höra att han är laddad inför uppgiften att ta sig an byggandet av Shake 2.0.
I paus avnjöt vi medtaget fika i bilen. Inför hemresan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle köra hela vägen hem direkt på natten, men tröttheten fick styra och jag stannade kvar hos Emelie i Sundsvall till dagen efter.