Sommarens dansslutspurtsvecka hade nu nått fram till dag tre av fyra. Det vankades årets kväll med Perikles på Sandviken, en mycket lång tradition i september även om kvällen tidigarelagts en vecka och inte längre utgör säsongsfinal. Jag var smått mör och oentusiastisk inför kvällen och anlände först vid 21:15, men väl på plats infann sig givetvis mitt vanliga pigga danshumör och jag fick en riktigt trevlig kväll. Publikmängden var inte imponerande stor, men det var ändock ganska många som kommit att söka sig till Sandviken och det blev alldeles bekvämt lagom mycket folk på golvet, om än att en hel del riktigt buffliga och farliga expresstågs- eller radiobilsliknande ekipage också hade letat sig ut.
Perikles var riktigt bra den här kvällen, men det blir för mig mer och mer uppenbart att deras stora problem är 10-15 låtar i repertoaren som de spelat alltför länge och som helt enkelt borde lyftas ut till förmån för fler aktuella låtar. Till 70% gillar jag ännu Perikles skarpt och önskar verkligen att de skall kunna överleva ännu ett antal år även på jämtländska dansbanor, men de måste i så fall göra en upprensning i repertoaren och åter börja överraska oss. Bristen på överraskning gäller givetvis även extranumren som känns helt sönderspelade vid det här laget. Perikles är så oerhört kompetenta och det är tragiskt att se dem sakta förtvina och förvandlas till en museiorkester, låt oss hoppas att den utvecklingen kan brytas innan det är för sent.
Detta var en kylslagen afton på Sandviken, hösten har sannerligen kommit tidigt detta år. I paus blev det fika i bilen med medtagna mackor och Trocadero-rester från den redan pantade dansbacken.