Traditionsdanserna duggar tätt såhär års och denna afton hade turen kommit till Häggenås där Jannez alltid spelar upp till dans fredagen efter Trettonhelgen. Sedan fem år är det även tradition att Ständut Blakk lirar i pausen mellan klockan 23 och midnatt, så också detta år. Jag körde till Häggenås och med i bilen hade jag sällskap av Maria F., Joakim S., Lina B. och Cissi L. som åkte med. Avfärden från Östersund blev aningen senare än planerat så vi var inte riktigt på plats till klockan 21, men närapå. Lämplig tid för avfärd från Östersund torde vara cirka 20:30. Det var lagom kallt den här kvällen med ungefär 15 minusgrader, ingen superkyla som det ofta varit denna danskväll.
Väl på plats i Häggenåshallen brukar jag varje år konstatera en och samma sak, nämligen att jag alltid lyckats förtränga hur bra dessa danskvällar faktiskt brukar vara. Detta kan tyckas märkligt att det ska behöva upprepas, men samma sak hände även den här gången. Mina förväntningar var lågt ställda men kom att överträffas med råge. Det blev nämligen en härlig stämning med mycket folk, många bekanta men också många sällandansare från olika håll. Trivseln infann sig omedelbart och den höll i sig. Mycket spring och viss stökighet störde förvisso litegrann under kvällens kulmenperiod, men på det stora hela var det riktigt dansbart. Golvet hade man dessutom fått till mycket bra med gott glid, föredömligt då det oftast brukar suga rätt ordentligt av sporthallsgolv. Att lyckas segregera fyllestöket från dansgolvet är dessutom något som Häggenåsarrangörerna gör med stor framgång och något de skall ha massor av beröm för. Eftersom all alkohol hålls strängeligen hårt inne i bar- och restaurangdelen så blir det aldrig särskilt alkoholhaltigt på dansgolvet.
Det finns alltid goda chanser till att göra nya dansbekantskaper i Häggenås tack vare den stora och diversifierade publiken, samtidigt är där också alltid gott om vanligt bekant dansfolk så valet är fritt mellan trygghet och äventyr. Jag fick mig några nya dansutmaningar till livs, men mestadels dansade jag ändå med gamla bekanta. För första gången sedan i somras så dansade jag kvällens samtliga danser, något som kändes riktigt bra. Jannez var förstås på topp, det är sällan som man kan säga annat. I Häggenås gör de ju dessutom något så ovanligt som att spela i fyra timmar, ty även den andra "akten" sträcker sig över två timmar.
I paus köpte jag macka och Trocadero vilket inmundigades i trivsamt sällskap och samspråk med Daniel och Helene. Någon sorts gofika fanns tyvärr inte att tillgå så det vanliga fika-pris-indexet kan inte beräknas. En god men rätt ordinär tekakemacka kostade överkomliga 20 kronor och detsamma för en 50cl läsk. Lite Delicatobollar hade varit på sin plats att erbjuda, hade man haft det så hade FPI landat på 50:- med ett minst medelgott FIK-värde.