Wahlströms sista spelning, en tillställning som undertecknad egentligen inte hade något alls att göra på, men likväl styrdes SEM600 denna afton mot Örebro och Brunnsparken. Förutom Lina och undertecknad så hade vi också trevligt sällskap av Anders J. då vi lämnade Norrköping strax efter klockan 19, väl men behagligt tilltagen framförhållning för att väl i Örebro hinna ta ett varv inom ICA och sedan i lugn och ro hänga in i garderoben innan första dans.
Inte mindre än 1250 personer kom att trängas och i viss mån trivas på Brunnsparkens fina dansgolv denna afton. Golvet var sprängfullt från första dans och flytet var imponerande dåligt, det finns verkligen enormt många "jag kör mitt eget parkeringsrace"-dansare härnere. Visst, det är aldrig kul att bli överkörd som man blir på vissa håll, men då händer det ju iaf saker. Ty än värre anser jag det vara när det är tvärstopp på golvet och man inte tar sig någonstans. Med normal publiktäthet är det ju bara att köra om betongsuggorna lite elegant, men en sådanhär afton så blir det verkligen stopp och jag får inte utlopp för all dansenergi min kropp rymmer där jag frustrerad fastnar bakom långsamtgående ekipage.
Sen var det ju detta med Wahlströms, ett band som jag inte dansat till särskilt många gånger men som jag konsekvent skytt som pesten och aldrig förstått mig på. Genom åren har jag haft en och endast en lyckad danskväll till Wahlströms och det var andra lyckliga omständigheter som gjorde den kvällens storhet, trots Wahlströms och inte tack vare Wahlströms. Denna sista kväll ville jag verkligen gärna ge dem en sista chans, försöka mig på att uppskatta dem på bästa sätt, men det var en hopplös föresats. Jag vill absolut inte förringa dem som älskar Wahlströms och alla de härliga dansupplevelser som dessa fått till detta band, men själv är jag verkligen helt oförstående för hos mig förmår de inte väcka någon dansinspiration. Visst, de har en del härliga guldkorn (icke "Wahlströmslåtar"), men på det stora hela är det ett riktigt tråkigt sound, vämjeliga egna låtar och som jag upplever det rent tråkmoget. Så nej, jag sörjer inte detta band en sekund utan gläder mig åt att risken för att än en gång drabbas av dem på någon dansmara nu är undanröjd, förhoppningsvis bereder deras sorti plats för yngre och fräschare förmågor att kliva fram.
Min danskväll, rent dansmässigt, blev ingen höjdare och det berodde verkligen inte på danssällskapet. Nej musik och dansmiljö gjorde nog det mesta, i god kombination med att jag aldrig lyckades finna mig själv och min annars så avslappnade och balanserat trygga danskänsla. Den här kvällen kände jag mig som en urusel dansare, jag var som mest nöjd när jag tryggt fick följa Lina som tog på sig föraransvaret.