Dag tre och söndag i Gävle, jag vaknade upp utan någon större känsla av pepp för dans. På natten hade vi ställt om klockorna till sommartid så likt grädde på moset så tappade vi en timme av välbehövlig sömn. Nåväl, dagen bjöd inga stora äventyr utan lite promenad för att fylla kroppen med ljus och luft, samt någon timmes lur på det innan vi gjorde oss redo för kvällen. Strax före klockan 16 kunde vi så checka ut från hotellet och rulla in mot city där det sedermera blev middag på O'learys i sällskap med "Sko-Lasse".
Till Parken anlände vi prick klockan 18 och för första gången denna helg fick vi köa för att hänga in i garderoben. Vi hade alla förväntat oss en lugnare afton än föregående två danskvällar, men ack vad vi bedrog oss på den punkten. Det blev nämligen riktigt mycket folk, närapå 800 personer, vilket innebar att det inne på dansgolvet kändes nästintill lika folkigt som kvällen innan.
Jag fick en riktigt bra kväll där framförallt den första halvan av kvällen bjöd idel toppendanser, inte minst så fick jag avnjuta överraskningar med några oprövade kort samt med några tidigare engångsfoxxxar. Leif överraskade mig åter när han haffade mig på golvet med ännu en gåva, och vilken stor och fin gåva det var, se bild.
Om banden denna kväll tycker jag sådär, inget av dem är mitt favoritband direkt men de har samtidigt båda goda kvalitéer. Expanders önskar jag kunde köra lite mer låtar där det händer saker, alltför mycket av repertoaren är händelselöst. En tydlig kontrast är när de spelade låten "När vindarna viskar mitt namn" som är en riktigt bra låt med jättemycket liv i, medan den andra låten i samma dans tvärtom var så död och anonym att jag inte ens minns vilken det var. Sannex både spelar bra och förmedlar liv och bus från scenen (och annorstädes), likaså har de en i stora delar fräsch och inspirerande repertoar. Vad som därför övergår mitt förstånd är varför de då måste ha ett antal av dessa töntigt tråkmogna låtarna i repertoaren, vilken är poängen med det? Jag blir då iaf ordentligt avtänd av sådant. Detta gör att jag vidhåller min bild av dem som kameleonter, å ena sidan si, å andra sidan så. Andreas får annars huden att knottra sig när han spelar "Too much love will kill you", och vilken publikfriare och spexare han framstår som när han på stege bryter in med lovord till Kärleken, a la Björn Ranelid.
En fyra timmars avslutningskväll känns enormt kort efter två sextimmarskvällar och plötsligt var det dags för oss att packa ihop och bege oss åter mot Norrköping. Vi mellanlandade på Max för proviantering och därefter körde Lina huvuddelen av sträckan innan jag tog över de sista tio milen. Måndagen blev i sanning en återhämtningsdag.
