Som så ofta efter en Furankväll så fanns i mig även denna lördag ett stort danssug, ett behov av att få kompensera fredagskvällens sparsamma dansande i arrangörsfunktion. Som mången gång förr stod därför dans i Sundsvall på agendan för kvällen och tillsammans med Cecilia, Eva, Karin och Marielle styrdes kosan mot klyktattarland. Cecilia stod för bil den här kvällen, men då vi blivit lite sena för avfärd och lämnade Brunflo först vid 18:50 så var det LEJon Blyfot som fick ta ansvar för ratten ner till Sundsvall. Vi anlände till Parken i lagom god tid vid 20:40 och kunde således tillhöra de första att ta dansgolvet i besittning.
Det blev en riktigt bra kväll på Parken med mycket folk och härlig stämning. Shake levererade på topp här på hemmaplan och precis som kvällen innan så kändes det tydligt att nu ger de verkligen järnet denna sista höst.
Mina danser har ju varit lite själlösa i sommar och jag söker den rätta känslan, vilket man ju absolut inte skall göra men det är svårt att låta bli. Den här kvällen så var jag verkligen välsignad med helt fantastiska dansdamer i mina armar, om och om igen, och onekligen fick jag njuta av en massa underbara danser. Det är dock ändå, även när det verkligen är bra, som att något fattas, något är fel i mig och det är precis så som Emelie Nordin skrev för några veckor sedan, det saknas LEJondans. Många fotade den här kvällen och bilderna talar sitt tydliga språk, min närvaro är tidvis där nästan helt och fullt och det finns stora delar av den rätta värmen och känslan. Dock filmade Sven en sekvens som jag också fastnade på och där ser jag hur tydligt som helst hur jag stressar i dansen, vid jämförelse med andra dansfilmer så syns det så kristallklart att jag inte riktigt är mitt rätta LEJon-jag. I dansen ser jag stress, rastlöshet, avsaknad av harmoniskt lugn. I dansen jag kan inte dölja mitt allmäntillstånd och det är ett jagat LEJon som jag ser.
I paus så handlades fika ute i foajéfiket och jag förundras varje gång över det ineffektiva upplägget. Fikat inmundigades i sällskap med samåkningsvännerna och pausen flög förbi, likaså gjorde andra halvlek. Kvällen var snart till ända och efter ett alltför långt kvarhäng, det kändes verkligen enormt länge sedan jag dansade nere vid kusten, så begynte vi vår hemfärd. Bakom ratten satt nu Cecilia med Eva som sällskap, undertecknad sov gott i baksätet och jag tackar för en utsökt lugn och trygg körning, tack också till Marielle för utsökt funktion som huvudkudde.