Furankväll igen och den här aftonen var det (i vanlig ordning första fredagen i december) inga mindre än Blender som stod för musiken, och för att bryta mina egna mönster så börjar jag den här gången med att säga några ord om det musikaliska. Som Lasse mycket riktigt påpekade under middagen så har jag inte synts till lika mycket ute på dans detta år, iaf inte lika mycket som förra året som ju var ett rekordår, och således har jag inte riktigt lika bra känsla för hur jag just nu känner för olika band. Blender har jag exempelvis "bara" dansat till 13 gånger detta år, nej skämt åsido så har jag väl i just Blenders fall ändå legat i ganska duktigt och bilden som varje gång bekräftas är glasklar. Inget annat band kan i mina ögon och öron idag mäta sig med Blender om man ser till alla aspekter sammantaget, Blender levererar alltid på topp, det finns alltid nya inslag i repertoaren, det låter bra, det ser bra ut, och framförallt så är det förbannat skönt att dansa till. Om jag skulle ägna mig åt att ranka band, vilket jag ju inte gör, så skulle jag idag sätta Blender allra främst. Att de dessutom, förutom allt annat, idag drar en allt bredare publik gör dem också till arrangörsfavoriter, för vad vi mer än något annat behöver ute på dansgolven är just en bredare, mer heterogen, danspublik.
Vi fick en riktigt fin danskväll på Furuparken, folkigt och ändå dansvänligt, precis som det ska vara. Jag dansade ungefär hälften av kvällens danser och det kändes i många danser riktigt bra. Strävan att försöka undvika gnuss är något jag tog fasta på även denna kväll och det är något jag ämnar fortsätta med. Det är något i gnussen, främst då panna-panna-gnuss, som bryter ner min dans, som tar ifrån mig min inre känsla för musiken, som berövar mig förmågan att leva ut just min musikaliska tolkning i dansen. Jag förmår inte förstå eller förklara det hela ännu, men när jag avstår från att gnussa så känner jag sakta att jag återfår kontakten med mitt sanna dans-jag, jag kan åter förnimma det där som gör dansen så fantastisk. När jag en gång började gnussa så var det efter lång skepsis, jag ville verkligen inte börja dansa som de flesta gnussare. Dock var jag då väldigt stabil i min egen dans och tack vare att jag började gnussa med någon som så väl svarade på, bekräftade och förstärkte just min personliga danskänsla, så kunde jag ta in gnussen i dansen på mitt sätt. Detta fungerade i flera år och 2011 nådde jag de högsta dansmässiga höjderna jag någonsin upplevt, ofta med gnuss. Någon gång under första halvan av detta år så började jag dock mer och mer känna att jag tappat min dans, att jag börjat dansa med just de karaktärsdrag som en gång så tydligt avskräckte mig från att alls börja gnussa. Jag försöker nu återfinna mig själv genom att återvända till de grundläggande fakta som är min absoluta övertygelse, däribland uppfattningen att bra dans är bra dans helt oberoende av gnuss, att bra dans absolut inte förutsätter gnuss utan tvärtom kan förgöras av gnuss om gnussandet tillåts ta överhanden. En annan sak som gnussen fördärvat är den sociala tillvaron på dansgolvet där man inte bara får sig en och annan mysig dans och kramig närhet, utan dessutom kan språkas vid och lära känna dem som man dansar med. När någon tidigare frågade mig varför jag inte buggar så brukade jag säga att jag valt bort buggen för att i bugg får man varken chans att kramas eller att "surra", mina två favoritsysslor. Jag inser nu att det senare fått stryka på foten alltför länge, det sociala har fått stå tillbaka för gnuss, sorgligt.
Så, om Du dansat med mig på sistone och undrat över varför jag valt att "kinda" (dvs dansa på riktigt, utan gnuss) med just Dig, då ska Du veta att skälet helt enkelt är att jag prioriterar bra dans med Dig alltför högt för att låta den fördärvas av gnuss, det är således något som skall tolkas som en komplimang. Jag kommer inte att sluta gnussa men jag kommer att välja att i mycket större utsträckning avstå från att gnussa, att försöka återfinna mitt eget jag i dansen och att sluta titta på och ta efter andra. I dansens virvlar är jag övertygad om att man utvecklas bäst om man låter det hela ske i mycket långsam takt, på sitt eget sätt, det är dit jag tänker ta mig tillbaka.