När mitt dansliv tog fart i början av 90-talet så var det ett band som höjde sig över mängden i en prunkande flora av moderna dansband, bandet hette Perikles och var en garanti för toppmusik såväl som toppublik. Nu 23 år senare så tuffar de skånska pågarna fortfarande på och även om de idag inte har samma status av dominerande unikum så sticker de fortfarande ut och de levererar på ett sätt som inga andra gör. Personligen så är jag lite trött på Fredagsblod och andra låtar som hängt med kontinuerligt i 15-20 år, men när Perkarna rockar fetast och levererar listmusik av dagens heta band och artister så är de lika jävla bra som någonsin, fantastiska musiker, spelemän. Även om jag inte dansade mer än delar av kvällen så var min känsla av Perikles riktigt bra den här aftonen på Furuparken, på sitt 39:e år så är det inget slutkört band vi hör utan tvärtom ett ännu hungrigt gäng som nu tar sats mot ny platta och jubileumsåret 2014.
Jag jobbade en hel del den här kvällen, först i entré och sedan i barfiket. Det är trevligt att på så sätt kunna möta folk, det ger en annan känsla för vilka vår publik är och hur de trivs hos oss. Samtidigt så känner jag att jag vill tillbringa mer tid på dansgolvet, det är trist och frustrerande att behöva nobba de som bjuder upp för att jag alltid är på språng för nästa jobbinsats, jag är rädd att det lätt kan missuppfattas då jag ju däremellan faktiskt spränger in en dans då jag får chansen, kanske kort efter att jag tackat nej eller att jag tackar nej just för att jag är på väg att möta upp någon som jag bett vänta medan jag snabbt gör undan det jag för stunden måste fixa. Den här kvällen hade vi annars ett riktigt härligt gäng som jobbade, stämningen var verkligen på topp både bland publik och personal.
För publiken tycktes trivas helt och fullt och vi fick mycket positiv feedback på kvällen, precis sådär som man hoppas och önskar. Dansmässigt så var det utsökt bra på golvet, bra med folk och bra folk och ändå utrymme. I ärlighetens namn ur arrangörssynvinkel så skulle vi dock för dansens överlevnad behöva öka på publiksiffrorna med minst en tredjedel. Jag kan tycka att det inte borde behöva vara så svårt, egentligen är det inte så många personer till vi talar om men det är avgörande marginaler för att få ekonomin att gå ihop. Vi behöver inte fler dansfrälsta men vi skulle behöva få ut fler helt vanliga människor som vill ut och träffa folk, roa sig i gott umgänge med andra, vi skulle behöva återupprätta dansen som ett folknöje.