Med dryga tusentalet dansdagböcker i bagaget så är det många dagböcker som försvinner i mängden, men också ett antal som utmärker sig, som är extra minnesvärda, som bildar milstolpar i mitt dansande likväl som i mitt liv. Den dansdagbok jag nu skall författa är en sådan som utmärker sig på ett nytt sätt, förvisso i ett lite tråkigt avseende men likväl är det ett ack så relevant avtryck av mitt liv, här och nu. Idag när jag nu skriver detta lyder almanackans datum lördag den 23:e februari 2013 och det är således exakt tre veckor sedan jag egentligen skulle ha suttit och skrivit dessa rader, ty dagboken handlar om fredagskvällen på Ö-viksmaran den 1:a februari. Nu blev det dock inget skrivet den lördagen, och inte dagen efter, och inte heller veckorna som därpå följde. Efter maran gick nämligen luften ur mig, jag tappade farten och först nu känner jag mig redo att vid tangentbordet ta mig an den kvällen, den helgen i Ö-vik. På tre veckor hinner minnen suddas ut och tappa sin skärpa, sin lyster, men nu är allt som det är och denna Ö-viksmara får således nöja sig med att sammanfattas med ett mer översiktligt perspektiv, var sak har sin tid.
Den Ö-viksmara som nalkades i början av februari innebar återfödelsen av en liten danslust, en liten glöd hade börjat väckas till liv inom mig. Mitt senaste besök på Ö-viksmaran var i september 2011, detta magiska, magnifika, vilda och fullständigt explosivt formidabla dansår 2011. När 2011 nådde sitt slut så var det dock också som om jag dansmässigt passerat en ny gräns, som att något fullbordats. Under 2012 dansade jag därför inte på långa vägar lika mycket som året innan, och avstod Ö-viksmarorna eftersom jag inte kände lust att åka, annat prioriterades. När marahelgen nu stod för dörren så var det med en känsla av nymodighet i kombination med nostalgi som jag packade bilen för avfärd mot kusten.
Min mararesa utgick från Selsålandet där jag vid 13:15 på fredagen fick besök av Helene och Martine i Birks bil. Packning lastades över till den trogne SEM600 och resan mot Ö-vik begynte. Väl på plats vid 15:30-tiden så lämnade jag av mina reskamrater vid Hotell Focus, varefter jag mötte upp Lina som samåkt i bil från Norrköping. Via en tur till Kvantum där fler vänner anslöt så begav vi oss ut till Gullvik där vi hyrt stuga likt jag gjort många gånger förr, ett gott återseende. Sambos för helgen var denna helg, förutom undertecknad och Lina, även Cecilia R., Fredrik Ö., Emelie N., Fredrik H., och sist men inte minst Johan T. som i sista stund gjorde vår sexmannaboning trivsamt överbokad. Väl i stugan gjorde vi processen kort med oss själva och snart rullade vi åter in mot staden för middag på Restaurang Mamma Mia.
Min danskväll på fredagen kan sammanfattas som ganska bra, jag hade genomgående väldigt trevligt och dansade lagom intensivt, jag var lite fredagstrött men fick ändå inte någon direkt blackout som jag annars ofta drabbas av någon gång under en 8-timmars danskväll. Publikmässigt så tror jag aldrig att jag sett så lite folk på en marakväll i Ö-vik, men samtidigt så var det förbryllande stökigt och svårdansat på det stora golvet. Kvällens höjdpunkter var främst några dansvändor uppe på lilla golvet, men på det stora hela så finns ingen större detaljrikedom än så att orera om, en bra kväll kort och gott.
Banden den här aftonen var en riktigt kul och frisk blandning, två band som jag gillar skarpt och ett som jag personligen inte är repertoarmässigt överförtjust i att dansa till, men just den här kvällen så var det faktiskt de senare, Expanders, som i mina ögon levererade mest övertygande. Dreams och Voyage har båda repertoarer som jag älskar, men båda lämnade den här kvällen lite mer att önska rent ljudmässigt. Dreams hade ett på tok för skränigt ljud och inte minst Jockes röst klev ofta utanför gränsen för vad som kan sägas vara angenämt. Voyage å andra sidan kändes alltför tama i sin ljudbild, vilket måhända blev än mer påtagligt då de tog över efter Dreams som dövat vår hörsel. Bäst ljud hade alltså Expanders, vilket skall applåderas då ljudet tidigare ofta varit något som de fått skarp kritik för av mig såväl som av andra.
Vid slaget 23:00 (askungetid) så samlades en icke oansenlig skara nedanför trappan för traditionsenlig färd till Max. På Max mötte vi upp den käre dr Jonsson som i vanlig ordning stod över fredagens dans, den här gången pga 22:45-ankomst med tåg från Luleå.
När danskvällen till slut var till ända så hägrade horisontalläge i stugans hårda sängar, men innan någon fick sova så avnjöt vi med god aptit något dussin varmkorv, trött men dansberusat samspråkandes och analyserandes kvällens äventyr. För mig blev det debut i bäddsoffan denna natt, helt ok faktiskt och för två personer lämpligare än att trängas på 80 cm.