Ännu en sommarpremiär stod för dörren, denna afton min femte för säsongen och nu i vackra Ånsäparken i Kovland. Jag hade kört själv från Östersund via Boberg där jag lånat mammas bil för att kunna få plats med prylar jag skulle handla i Sundsvall. I lagom god tid 19:45 rullade jag in mot Ånäsparken, förväntansfull då detta är ett av mina allra främsta favoritställen, samtidigt dock utan den nyfikna spänning som jag så väl minns fyllde kroppen första gången jag var här på helt okänd mark 1998.
I vanlig ordning hälsades vi välkomna av Eskil med personal, jag passade på att samspråka en stund med vakt-Leif som lika troget fanns på plats som så många gånger förr.
Det blev som vanligt en folkig premiärkväll med Blender, rätt stökigt på dansgolvet men ack så trivsamt och glatt. Damöverskottet kan inte förnekas, vilket förstås innebar att vi grabbar hade fullt upp hela kvällen. Blender levererade förstås 100%, utan tvekan bästa bandet idag.
Jag hade en bra kväll, men jag balanserade hela tiden mellan å ena sidan den där känslan av att helt ha tappat min danspersonlighet, och å andra sidan små gnistor och ögonblick av att kanske kunna återfinna densamma. Jag vet ju idag rätt mycket om vad som för mig rätt och vad som för mig fel, ändå är det så svårt. Jag vet till exempel att gnussen är nästintill helt och fullt destruktiv för min dans, likaså "inspiration" från andra. Genom alla år har min dans utvecklats utifrån mig själv, medvetet och omedvetet men hela tiden har det funnits en trygghet och stabilitet i att detta är min dans, mina uttryck, min känsla. Någonstans gick den känslan förlorad och det skedde då jag började sukta efter att utveckla genom att lära av andra, något jag idag förbannar. Kanske kan jag hitta tillbaka till min dans, det som är jag, ibland känns det som att den ännu finns där men däremellan känns den avlägset långt borta. Trängsel tycks vara dåligt för mig, jag vet inte varför då jag traditionellt brukat lirka mig fram duktigt i lediga luckor, men den förmågan är nu inte alls vad den varit. Jag analyserar mycket just nu, det kanske är dåligt men samtidigt känns det som att det faktiskt behövs. Jag saknar Shake anno 2009, det bästa dansband som jag dansat till, den musik som allra bäst passat min danssjäl och som förlöste mycket av mina inre danskrafter, ack vad jag saknar dem.
En halvtimme före paus gick jag ut till parkeringen för att lappa bilar med Gussjöreklam. Det var många bilar att lappa, 215 stycken för att vara mer precis, något som tog exakt 30 minuter. Sedan fastnade jag i samspråk med ett flertal olika bekanta längs vägen tillbaka in till dansbanan, varför jag inte hann med att fika något innan dansen åter tog fart. Det var således ett grymt hungrigt LEJon som sedermera satte sig i bilen och rullade mot Hudiksvall där övernattning väntade, för fredagskvällen stod Älvstagården i Jättendal som mål.