Skiftet från att bara vara dansare till att kliva över på andra sidan och agera arrangör har på många sätt förändrat mitt dansande, för stunden tar arrangerandet så mycket kraft och energi att utrymmet för eget dansande blir ytterst begränsat. Det avspeglar sig även i mitt skrivande och dansdagböckerna har blivit allt kortare och mer urvattnade, att skriva dagböcker från egna danskvällar blir också väldigt svårt och något helt annat än det tidigare varit. Visst, jag har givetvis saker att berätta, men det blir inte ur en dansares perspektiv.
Maran landade i min famn den 24 juli, endast sex veckor innan den skulle gå av stapeln enades vi arrangörer om att köra detta tillsammans och i en kamp mot tiden försöka nå ut till publiken, bygga upp varumärke och koncept, och klara ut alla praktiska och formella detaljer. Det blev intensiva veckor, inte minst sista veckan då jag och Lina bodde i Härnösand och jobbade snudd på dygnet runt med allt vad som krävdes för att göra den bästa Mara vi under rådande omständigheter kunde förmå. Sista dagarna kändes det som om min energi totalt sinat och det var ren viljestyrka och vårt ömsesidiga stöd till varandra som bar detta hela vägen fram. När fredagen randades kändes det som om inget var klart, men i de sista skälvande minuterna föll ändock allt på plats och inga större fadäser inträffade.
Jag är inte rätt person att berätta om Maran, det bör en besökare göra. Därför låter jag denna dagbok bli en milstolpe i hela min dansdagbokshistoria och släpper fram en första gästskribent på dagboksplats. Ordet är ditt, Birk Wikén!
/LEJon
Maran Härnösand fredag 6 september
Bilen packad, skorna oputsade och med sällskapet funnet begav jag mig ner mot Härnösand där jag enligt säkra källor hört att den traditionsenliga Ö-viks maran skulle anordnas då den inte längre kunde befinna sig i Örnsköldsvik. Vi anlände till Parkaden omkring 18:40, vilket innebar att det inte hunnit bildas några insläppsköer ännu. Självklart tog det lite tid vid insläppet i alla fall för man måste ju kramas med och hälsa på alla man känner… Ja ni vet ju hur det är? Jag och mitt sällskap gick sedan för att leta reda på den buffé vi hade förbeställt och skulle avnjuta i ett härligt lugnt tempo medan dansbanden i samma stund skulle börja plinka de första tonerna på sina instrument.
Maten var kanske ingen wow-upplevelse, men den var tillräckligt god för att man ville gå och hämta en portion till! Så det var väl ungefär så som bufféer oftast brukar vara, goda men inget speciellt märkvärdigt. Efter att vi avnjutit matupplevelsen så bytte vi om till de dansanta skorna, klädde av oss tröjorna och begav oss ut mot dansgolvet. Banden hade precis bytt så det var Martinez vi skulle få dansa våra första danser till. Jag själv klarade väl inte av att hålla igång mer än kanske 3-4 låtar innan jag kände att det var dags för första vattenpausen. Jag letade mig ut i vimlet av folk som hade ökat drastiskt från det att vi gick in på golvet bara en kvart tidigare, kan det varit uppemot 300 personer när jag i dansanta rörelser förflyttade mig mot vattnet? När jag stod i kön till vattenhålet insåg jag direkt att detta var alldeles för litet för att fungera på en mara så jag tänkte genast bege mig till ansvariga och påpeka detta, men jag hann inte längre än att tänka tanken så kommer Lina och säger att det finns ju ett större vattenhål på andra sidan dansbanan också. Jag vet inte om det eventuellt kan vara så att arrangörerna helt enkelt kanske hade räknat med att det skulle bli en välfylld kväll denna afton med många törstiga dansare?
Resten av kvällen dansade jag ganska lite, inte för att det var ont om dansare, absolut inte! Men min danslust infann sig helt enkelt inte riktigt. Men att få chansen att sitta uppe på läktaren och blicka över dansvimlet och inse hur härligt samt vilken glädje det är i dansen inte bara av dansarna utan även från banden som gav järnet var underbart skönt och underhållande, så ingen nöd på mig bara för att jag inte dansade så mycket!
Angående banden då. Jag brukar ju vara väldigt hård mot våra band och nästan alltid ha massa åsikter som jag tycker de borde ändra, men det är svårt att ge en riktigt värdig bedömning när det är så lång tid men ändå korta pass banden gör. Det är också lite svårt att veta exakt vad varje band spelade då det ändå totalt varit 16h musik man lyssnat på och många låtar är samma. Men jag ska ge det en chans och summera lite av mina tankar kring banden.
Martinez: För mig är Martinez ett mogenband som jag inte skulle få för mig att åka på om de vore i Östersund, så jag kan ju inte riktigt förneka att jag hade ganska starka fördomar när jag väl skulle lyssna och dansa till dem på Maran. Men jag måste nog ändra min uppfattning lite, för nog levererade Martinez, även om jag tycker att mycket av musiken är tråkig/dålig så gav de järnet och visade att de vet hur man spelar musik för att få dansarna att dansa och ha roligt! Så helt klart lyckades man till fullo med det ett dansband ska göra, spela musik som är dansbar och går att lyssna på! Bra jobbat och jag tror ni platsar väldigt bra på evenemang som typ Maran.
Voyage: Ett väldigt bra band i mina ögon, kanske ett av landets bästa just nu! Inte mycket man kan orda om utan det var järnet hela tiden och ni levererade som ni brukar göra! Bra spelat och sjungit av alla i bandet! Och av det jag dansade till er tyckte jag nog att ni hade bra kontakt med publiken också, kanon!
Blender: Ni är ett säkert kort på en mara eller tillställning, man vet att det kommer bli bra. Men det är också det som gör att jag tycker det börjar bli lite tråkigt, för man vet alltid att det inte uppstår problem när man dansar till er, ni börjar bli för ”duktiga”. Det jag menar är att ni kanske borde våga er på något nytt ”wild and crazy” så man som dansare kan känna, "ojj detta var otippat"? Min syn sjunker på band som aldrig våga chansa på nya saker och vågar ta riskerna att det kan bli lite fel. Men som sagt, bra spelat och ni var ett självklart kort att ha med på denna Mara!
Slutligen vill jag höja ett stort plus till fiket, cafeterian eller vad ni nu vill kalla det! Aldrig har jag varit på en tillställning så stor som detta där det funnits så mycket hembakat fikabröd, bra ”nattmatsmeny” och brett sortiment på övriga produkter såsom godis, chips, läsk, osv. I alla fall inte till priser likt fritidsgårdar! Billigt och bra fika, något som uppskattas av många, ogillas av ingen! Detta är något flera ställen borde ta efter, för det skulle göra att trivsamheten ökar och fler köper fika istället för att man tar med sig sitt eget fika!
Slutligen tror jag det kom runt 600 personer eller något sådant denna kväll, vilket fortfarande inte var för mycket, så nästa gång ni har en mara vet jag att jag kan säga till mina vänner att man kan vara säkra på att det finns plats för att dansa, skulle det komma ytterligare 600 personer så man når maxkvoten på 1200 så skulle man ändå kunna dansa utan större problem! Ni har hittat en mycket bra lokal när ni valde Parkaden Härnösand för att få den anrika Norrlandsmaran att leva vidare!
Bra jobbat Lars-Erik (LEJon), Lina, Danne, Thomas, Fredrik samt all personal för ett väl genomfört arrangemang och jag längtar redan till nästa gång jag får dansa vid något av era arrangemang!
/Birk Wikén