Det fanns en tid då jag dansade över 100 danskvällar per år, en tid då jag efter varje danskväll skrev omfattande dansdagböcker med stora mängder substans, fyndighet, språklig livlighet och även en stor grad av personliga anslag, omdömen och öppenhjärtlighet. Den tiden är förbi, önskvärt eller inte så är detta ett oomkullrunkeligt faktum. När mina dansdagböcker tog steget ut på webben 2005 var jag inledningsvis ganska restriktiv med hur mycket personliga saker, känslor och starka åsikter som jag vågade exponera. Allteftersom jag blev mer varm i kläderna öppnade jag upp alltmer och 2009 nåddes lite av en kulmen då jag mötte inspiration till ett självutlämnande som tidigare varit otänkbart. Dessa personliga anslag fortgick under ett par års tid, men då jag 2010 börjat engagera mig som arrangör så uppstod problematiken att vissa band, kollegor och samarbetspartners riskerade att inte ta mina öppenhjärtliga åsikter med helt blida ögon , varför jag alltmer kämpat med att finna en bra balansgång. En sådan självcensur leder förstås till uddlöshet, vilket gjort mina dagböcker långt mindre intressanta. I kombination med att allt arrangerande lett till färre egna danskvällar, likväl som mindre tid och energi till såväl egen dans som dagboksskrivande, så har dagböckerna åter blivit mer av kortfattade och faktabaserade sammanfattningar, helt klart mindre intressanta. Jag inser detta när jag nu kollar i backspegeln, inser också att det är svårt att vrida klockan tillbaka, men önskar att jag åtminstone någon gång ibland skall kunna finna substans till ännu någon meningsfull och levande dansdagbok.
Jag hade äntligen en ledig helg, något jag själv bestämde mig för på fredagskvällen då jag insåg att jag måste fatta ett beslut och inte bara låta helgen bli som den blir, för då blir det jobb. I beslutet låg en kompromiss med mig själv, en kompromiss som innebar att jag gav mig själv ett beting som skulle fullföljas innan kontoret lämnades på fredagskvällen, vilket till slut blev klockan 03 på lördagsmorgonen. En i sanning ledig helg låg framför mig och ett konkret mål i detta var att på lördagskvällen besöka Bricka Folkets Hus för dans till Voyage.
Vid 18-tiden lämnade jag Optand, med första stopp i Brunflo där jag tog avstamp för färden i middag. Jag hade funderat en del på vilken väg jag skulle köra, men valde i brist på bättre information att precis som en gång tidigare köra via Stöde, en riktig skitväg. Jag tänkte att nu på vintern med frusen vägbana så borde väl ändå vägen vara ok, men ack vad jag misstog mig. Väl tilltagna tidsmarginaler till trots så anlände jag till Bricka först vid 21:15, förbannade väg.
Det kändes nästan overkligt att vara ute på dans, osäkerheten översköljde mig; hur dansar man, hur bjuder man upp? Efter en inledande tvekan bjöd jag upp Jonna, och så var kvällen igång. En toppendans senare så var isen bruten och kvällen igenom avnjöt jag riktigt bra danser, hade supertrevligt. Kul var det, men oj vilken dålig form jag befinner mig i. Hjärtat dunkade på ordentligt, andhämtningen var hög och jag svettades ymnigt, detta måste jag ta tag i.
Mitt i första halvlek så bjöd jag upp Frida L. och vi fick en riktigt trevlig dansstund, en sådan där social stund med såväl dans som småprat, riktigt dansumgänge. För första gången på mycket länge infann sig den där känslan av att kunna dansa på hur länge som helst med samma person, ingen danskvalitetshets utan bara enkelt dansumgänge, och givetvis ändå samtidigt så grymt behaglig dans.
I paus inhandlades fika i fiket, bra priser men med ganska klena mackor och helfabrikat i fikaväg så blir intrycket helt ok men inget extra. Fikaumgänget var desto bättre, pausen gick fort. Det är inte varje danskväll som man får fikasällskap av en frispråkig spermasäljare.
Efter paus så stod jag över första dansen, blev sen ner från läktaren där vi avnjutit fikat. Jag dansade sedan två danser, varefter jag var på väg att sätta mig på nytt. Då hör jag Voyage annonsera Pinks låt Try, vilket kändes som ett tecken, en uppmaning som inte gick att ta miste på. Jag hade sett Emmilie sitta på andra sidan dansgolvet och, ja det var inget snack om att nu var det efter så lång tid äntligen dags för oss att bryta dödläget, det var dags för oss att åter ge dansen en chans, att göra ett försök. Tack Em, förlåt för all svett som den här gången mestadels kom från mig, men tack för stunden tillsammans, känslan av att något åter föll på plats.
Voyage bjöd på en riktigt bra kväll. Jag hade inte dansat till dem på evigheter, inte sedan Hällesjö i vecka 26, så det var superkul att åter höra dem. Voyage är ett riktigt bra band som levererar mycket inspirerande dansmusik, det låter bra, repertoaren är spännande och det ser bra ut. Vad som fattas nu är den där sista känslan, kommunikationen och samhörigheten med publiken som gör att ingen överväger att hålla sig hemma när Voyage kommer och spelar. Det handlar nog nu till stor del om att hålla ut, att inte släppa engagemanget, ty de har kommit så långt att de plötsligt nu kan ta klivet upp till nästa division, en mindre tillfällighet kan få det att ske.
Inför hemresan fattade jag beslut om att köra via Ljusdal, det blir en handfull mil längre men det fick det vara värt för att slippa skitvägen till Stöde. Jag var rätt pigg tack vare min störda dygnsrytm och hela resan rullade på bra, det tog dock sin tid (jag var inte så snabb med att lämna Bricka heller) så hemkomsten skedde först på slaget 05:00, elva timmar efter avfärd.