Redan samma dag som jag fick förhandsinformation om detta arrangemangs planläggande stod det klart att jag givetvis ville bevista detsamma, av det enda men mer än tillräckliga syftet att än en gång få höra och dansa till Boogart. För Linas del satt beslutet betydligt längre inne, men två timmar innan min planerade avfärd fick jag så besked om hennes sällskap. Sagt och gjort, vid 12-tiden på fredagen rullade vi från Optand med första anhalt Gävle och residens Wibron. Efter mellanlandning för inpackning och middag hos värdparet Leif och Else-Marie styrde vi färden mot Sandviken och Göransson Arena.
Det finns givetvis enormt mycket man kan reflektera kring avseende ett arrangemang som detta, men jag har inte för avsikt att utveckla mina tankar alltför mycket. Vad man inte kan undlåta att notera är dock arrangemangets rent fysiska dimensioner, en arena utöver det vanliga. Tyvärr är stora arenor inget som tilltalar mig i detta sammanhang, några få undantag har överraskat mig positivt men detta var inte ett sådant tillfälle. Kort och gott, 3000 kvadratmeter dansgolv var cirka 3 gånger så stort som hade varit lämpligt för att alls skapa någon känsla. Visst, arrangörerna hade fantiserat om stora besökssiffror men ärligt talat var det väl ingen som hade förväntat sig mer än cirka tusentalet besökare per kväll. Nu kändes dansgolvet som ett enda stort tomrum och det var svårt att uppleva någon kontakt med den scen som man passerade cirka var tredje låt. Ibland känns arrangemang trångbodda i sina lokaler, men det är ändock en lyxtillvaro jämfört med att ha alltför mycket utrymme att tillgå.
Orkestrarna denna kväll var Expanders, Wahlströms samt Peter och Christine från Shake som till kompband lutade sig mot Voyage. Inget av banden nådde egentligen fram i den stora lokalen, inte ens Expanders som numera annars alltid har såväl kraftfullt som snyggt ljud samt därtill en god förmåga att säkra ett fast grepp om publiken. Här räckte de dock inte till, kanske främst för att glesheten på golvet gjorde det omöjligt att få kontakt mellan band och publik. Wahlströms har jag aldrig gillat och lär aldrig göra, för mig helt oinspirerande rakt igenom och minst lika klent ljud som Expanders. För Voyage med P & C så kändes det ungefär lika svagt och kontaktlöst, lägg därtill att det inte var någon särskilt välrepeterad föreställning de bjöd på, något som står i bjärt kontrast till den genomarbetade kvalitet som vi förknippar med Shake. De gjorde givetvis en stark insats, det är inte enkelt att göra en engångsföreställning, men det kändes svagt och upplägget räckte framförallt inte till i den enorma och glest befolkade lokalen.
I serveringen, som låg ljudmässigt osmart placerad mitt emot scenen, såldes ett utbud som inte i särskilt stor grad levde upp till de löften som arrangörerna utlovat. Med den billigaste mackan för 75:-, läsk (utan Trocadero i utbudet) för 30:-, samt små delicatovaror för 15:- så var det inte mycket att jubla över, varken till kvantitet eller kvalitet, eller för den delen prisvärdhet. Det fanns dessutom popcorn för 40:-, vilket blev ett alternativ till något matigare. Många kassor och rätt mycket personal hade man laddat upp med, men dålig logistik gjorde serveringen långsam trots att man inte alls fick de antal besökare som man uppenbarligen hade räknat med.