Efter en dryg veckas "ledighet" kände jag mig äntligen redo och lite sugen på att åka ut på dans, och vad kunde då ha passat bättre än att Perikles denna kväll traditionsenligt intog favoritstället Furuviken i Hällesjö. Jag åkte själv från Selsålandet och anlände strax efter kl 20.
Publiken strömmade till och det blev en riktigt lyckad kväll på alla sätt. Det är något speciellt med Hällesjö, för mig och för många andra. Onsdagsdans i Hällesjö är guldkant på vardagskvällen när den är som finast. Helst skall den upplevas med fast regelbundenhet varje onsdag, men ett enstaka tillfälle är givetvis bättre än inget alls.
Jag kände mig ringrostig och det tog en stund innan jag hittade rytmen och återfann knepen, såsom att alltid påbörja varje dans efter förnuftig förflyttning till bästa startposition och därmed undvika "startgroggen vid ingången". Känslan av att komma hem var dock påtaglig från första stund, musiken, dansgolvet, människorna, ja hit är det verkligen så att en stadig stampublik återvänder år efter år, decennium efter decennium.
Särskilt roligt var det att få återse och dansa med Annica, nostalgitripp deLuxe. Vi började prata om den galna kvällen då vi åkte hela vägen till Torpshammar för att mötas av en skylt om att dansen var inställd, galna minnen, och nästintill komiskt att det efter vidare efterforskningar just denna kväll den 11 juli 2018 visade sig vara exakt 15 år sedan den där långa färden i jakt på dans.
Perikles levererade givetvis på topp som de särskilt alltid gör den här årstiden, med extra mycket sommar och liv i repertoaren.
Efter kvällens slut rullade jag vidare mot Optand då torsdagen skulle ägnas åt Mara-förberedelser.