Overkliga fem år sedan sist kom jag så äntligen åter iväg till genuina Älvstagården för dans. Som vanligt krävdes det ett uppbringande av allt tillgängligt engagemang, men iväg kom jag till slut. Jag åkte själv, enklast och flexiblast så.
En riktig superkväll blev det med så många bra danser, Hälsingekänslan infann sig verkligen. Som grädde på moset så bröt jag även i dubbel bemärkelse med mina demoner av lika delar längtan och rädsla när jag vågade ta steget och jaga ifatt Cecilia, som sedan föste ihop mig med Emmilie. De båda tillhör för mig, på så olika men ändå så lika sätt, bland de betydelsefullaste personerna i livet. Så mycket vi delat, såväl på som vid sidan av dansgolvet, men till följd av livets utveckling har vi kommit så långt ifrån varandra och det skapar en märklig känsla av att känna så utan och innan men ändå vara som främlingar. Lägg därtill alla de ljuvliga dansupplevelser vi delat, då vi var som mest närvarande i våra dansliv, för mig utgör det en källa till stor skräck inför att våga dansa igen, en rädsla för att inte alls kunna hitta tillbaks. Men nu hände det och jag fick åter uppleva stora stunder med två av mina stora kärlekar, det är något som inte går att värdera, det är bara som den största tänkbara gåvan.
Casanovas bjöd en toppenspelning och jag beklagar att inte fler gäster infunnit sig för detta var logdans när den är som bäst. Vi som var där njöt å andra sidan av utrymmet, av musiken, och av varandra.
När kvällen var slut rullade jag hemåt i sommarnatten, som i fornstora dar, med en värme inombords som inte med ord kan beskrivas. Tack livet för detta!!!