En svår helg och ett idag svårt band, likt förbannat så dukade vi denna afton upp till dans på Furuparken. Perikles anlände sent till följd av bussproblem vilket stökade till mitt schema litegrann, men nu börjar rutinerna sätta sig och allt var klart i god tid till danskvällens början.
Jämfört med föregående veckas härdsmälta så blev detta en rätt ljum kväll, publiksiffran stannade på cirka 170 personer. De som var på plats tycktes dock överlag ha en kul kväll, med luft i lokalen kan man lättare hitta folk som man söker för att dansa med. Själv dansade jag också ganska mycket den här kvällen, missade några danser före respektive strax efter paus när jag hade lilla fiket öppet samt på slutet när jag sålde korv, men bortsett från dessa stunder så dansade jag för fullt. Föregående veckas tjejöverskott hade tydligen förbytts i ett killöverskott, inget jag själv noterade men det var flera damer som glatt påpekade detta efteråt.
Så, då äterstår den stora frågan vad jag nu ska skriva om Perikles. Sedan några år så sviker publiken när Perikles spelar på Furuparken och detta tycks nu nått en punkt där situationen blivit ohållbar. Vad jag än skriver här så kommer jag säkert att få mothugg från såväl den ena som den andra och den tredje sidan, men jag försöker vara balanserad och så rättvis som möjligt. För det första så är Perikles fortfarande ett band som det svänger om, de är duktiga musiker och de lirar helt live, något som både hörs och känns och det har i mina öron en positiv innebörd. Inte minst har de också en unik egen stil, det finns inget annat band som ens kan liknas vid Perikles, det är en stor styrka. Likaså har Perikles en repertoar med fantastiskt mycket bra låtar i, de flesta låtar skulle jag inte ha något att invända mot om det inte fanns en historisk horisont som måste vägas in. Med alla dessa starka sidor är det oerhört ledsamt att ändock tvingas dra de slutsatser som jag här kommer att göra. Perikles har tappat attraktionen hos publiken och det finns förklaringar till detta, där den främsta tyvärr är oförmågan till förnyelse, vilket en gång var deras största styrka. För oss som länge dansat till Perikles så är det alltid speciellt att få dansa till dem, deras stil och deras låtar har en unik innebörd. Men även för oss finns det en gräns för hur många gånger man orkar höra samma låt och den gränsen har med råge passerats för en ansenlig del av repertoaren. Alla säger samma sak, "varför byter de inte låtar?". Det handlar inte längre om att behöva tillföra några nya låtar utan de skulle behöva göra sig av med en stor mängd låtar som vi idag får öronskav av trots att de egentligen är jättebra. Vi talar om ett behov av att i ett slag byta så mycket som halva repertoaren, minst. Att "göra en Shake" helt enkelt! En annan aspekt som talar emot Perikles av idag är att de inte tycks ha särskilt kul på scenen, allt går på rutin och låtar såväl som mellansnack följer ett nästintill stående manus, vilket självklart inte blir kul. Förutom att vi gamla trogna Perikles-fans börjar svika så har de ju också svårt att attrahera en ny publik, detta beroende främst på två saker. För det första så gör den stora mängden "Perikles-låtar", som för en obekant publik är helt okända, att det är oerhört svårt för en nykomling att identifiera sig med musiken och känna sig hemma. För det andra så lockar knappast den ganska avtrubbade stämningen på scenen, jag kan iaf tänka mig att nykomlingar skulle kunna uppleva Perikles som snudd på okontaktbara.
Mer än så tänker jag nu inte fördjupa mig i detta ämne. Sammanfattningsvis kan alltså sägas om kvällen att jag själv såväl som folk överlag tycktes ha det trevligt, men att vi alla tycks uttrycka en hel del mer att önska från Perikles i form av förnyelse. Detta hindrar oss dock inte från att nu ladda om för ännu en Perikleskväll, nu i Erikslund där Stefan Forslund gästar och det brukar innebära ett nytt gammalt Perikles med en helt annan och långt mer levande framtoning. Nästa dagbok får förtälja om den förutsägelsen slår in.