Solen strålade från en klarblå himmel och lufttemperaturen tangerade 30-graderssträcket, äntligen riktigt högsommarväder och den bästa inspiration man kan tänka sig för dansäventyr. Kvällens mål var supercharmiga Älvstagården i Jättendal där Jannez denna fredag skulle spela upp till dans, och för första gången denna sommar var det den tvåhjuliga springaren som skulle ta mig från inland till kust. Någon "riktig" MC-danskväll blev det dock inte ty från Sundsvall vankades samåkning i bil med bästa Catha, vilket var ganska skönt i den svettlackande värmen. Jag åkte från Optand 17:00 och anlände till Sundsvall 18:35. Efter en dusch, tillfixande och en onödigt tidsödande sallads- och pizzamiddag på stan så rullade vi mot Jättendal vid 20:20 och anlände prick 21:00. Jannez klocka gick tydligen lite före för de hade redan börjat spela när vi klev ur bilen.
Som väntat så blev det en folkig och stökig kväll, Älvstagården är ju tyvärr alltid ett stökigt ställe då all "trafik" måste gå över eller längs sidorna på dansgolvet samt att formen på lokalen inte direkt är den bästa. Men det är charmigt och mysigt, och doften som möter en i vinden från de öppna fönstren berättar sitt tydliga budskap om att vi befinner oss ute på bondvischan, härligt!
Extra stökigt blir det i ärlighetens namn också när Jannez spelar för då är publiken mycket mer blandad såväl till ålder som på annat sätt, det kommer ut mycket mer av vad man skulle kunna kalla "vanligt folk". Vi konstaterade att det skulle vara bra med ett ord för detta klientel, utan negativa undertoner och med kärleksfullt förstående attityd. J.K. Rowling har i Harry Potter gett oss ordet "mugglare" såsom beskrivande vanliga dödliga människor. Ordet har sedan använts metaforiskt även i andra sammanhang och det passar ju faktiskt riktigt bra här också.
- Mugglare (singular:en mugglare, plural:flera mugglare) är benämningen på de människor som saknar dansens magiska förmågor och inte känner till den magiska dansvärlden eller dansmagins hemligheter.
Det var den här kvällen flera tjejer som påstod att de buggat med mig, vilket givetvis är intet annat än svammel. Jag fick ett förslag om att jag skulle kunna ta fram ett sekretessavtal som jag låter alla som jag i framtiden inte heller buggar med skriva på där de lovar att inte avslöja våra gemensamma förehavanden, alla vittnen måste tas om hand så att inga rykten börjar gå. Ett LEJon som buggar? Vilken synnerligen befängd tanke!! 
Jannez levererade som vanligt sin unika dansprodukt, de hade lite tekniska problem men dessa löstes efter vägen och skapade bara en behaglig känsla av verklighet i musicerandet. Inför paus blev det i vanlig ordning gammeldans, vilka dansades med Lotta T. och det fungerade fint. I paus köpte jag Trocadero i fiket som kompletterades med godsaker som Emelie N. bjöd på, tack för gott fika och trevligt fikasällskap i den myggsäkra bilen.
Vissa kvällar har jag nästan inget att säga om medan andra innebär desto mer funderingar, denna kväll tillhör den senare kategorin. Dansmässigt så var det två saker som jag framförallt reflekterade över den här kvällen. Den första innebär en direkt uppmaning till tjejer som känner sig lite oerfarna och osäkra på dansgolvet; våga hålla med fast grepp och våga komma nära så att ni får kontakt med den ni dansar med, framförallt med nedre delen av kroppen. Att dansa på distans är väldigt mycket svårare än att dansa nära, och skulle ni råka hålla för hårt eller "fel" på något sätt så lovar jag att ni får veta det mycket fortare om ni har fasta tag än om ni knappt tar i den ni dansar med.
Den andra av kvällens reflektioner är högst personlig och handlar om min egen danstillfredsställelse. Jag misstänker att jag är på väg att dyka ner i en danssvacka igen, dvs en period när jag inte riktigt känner mig bekväm och nöjd på dansgolvet. En danssvacka innebär för mig att danslusten och dansorken sviktar, ett känslomässigt tillstånd som brukar spegla en dansmässig platå där utvecklingen avstannat, där överraskningarna uteblir, där jag börjat tröttna på min egen dans och känner mig förutsägbar och enformigt tråkig när jag dansar. Det kan handla om att jag inte upplever mig ha kontakt med mitt inre, att den där magiska förmågan att dessutom tillsammans med någon annan skapa samhörighet mellan kropp och själ tycks ha flytt sin kos. Det kan också handla om en kris avseende min dansidentitet, när för mycket intryck och inspiration skapat en förvirring där jag ännu inte förmått ta in alla dessa i min egen personliga och trygga dansidentitet. Kanske kan det också kort och gott handla om att jag börjat tänka för mycket, börjat vilja för mycket. Orsakerna kan vara många och komplexa och inte ens den allra mest överanalyserande hjärnan förmår att helt förstå det hela, men konsekvensen kan inte förnekas, en känslomässig danssvacka. Det är två år sedan jag senast upplevde denna sviktande danskänsla och jag minns den frustration jag då kände. Precis som då handlar det inte om att jag inte kan ha roligt och mysigt på dansgolvet och varje kväll bjuder fortfarande på flertalet härliga danser, men det är något som fattas. Förra gången, 2009, var det några få nya dansvänner som gav mig helt nya intryck, helt ny inspiration, som fick min dans att plötsligt börja utvecklas igen och det i en omfattning större än någonsin förr. Detta har fortgått och inte minst den senaste vintern har inneburit så mycket dansglädje. Nu tar det dock emot, även när jag dansar med dem som är mig allra närmast, de som jag brukar kunna komma så nära att vi känns som en, även med dessa tycks jag just nu inte vara kapabel att helt och fullt släppa medvetandet och bara låta dansen komma. Jag vet att detta kommer att gå över, men just nu är det likt skorpan på ett sår som läker, det kliar och det är svårt att inte klia tillbaka, vilket ju tyvärr bara förstärker problematiken.