Efter två dansfria kvällar närmade sig så onsdagskvällen och med det dans på Furuviken i Hällesjö, som alltid denna vecka med Perikles på scen. Jag åkte från Selsålandet och liftade jag med Ulf K. som mötte upp i Stugun. Vi anlände i lagom god tid för att hinna ta dansgolvet i besittning inför första dans.
Det blev en rätt folkig afton, som alltid när Perikles spelar. Stökigt var det dock, rejält stökigt. Det är intressant att såhär veckan efter Öland kunna reflektera över de enorma skillnaderna i dansmiljön, skillnader som innebär positiva såväl som negativa sidor för respektive miljö. Här finns en enormt mycket mer heterogen publik, vissa av oss är dansnördar som dansar jämt medan andra dansar en eller ett par gånger per år. Ställ det i kontrast till ölandspubliken som består av idel "elit". Ingendera är varken bra eller dåligt, men det är annorlunda. Jag kan tycka att det är väldigt skönt att komma hem till denna kravlösa miljö, här bjuds måhända inga dansmässiga euforitillstånd men inte heller känner jag någon press på att leverera en exceptionellt bra dans. Något annat som är obeskrivligt skönt är att återvända till sann demokratisk miljö med damernas och herrarnas, endera får man i egen takt bjuda upp eller så kan man lugnt avvakta att bli uppbjuden, ingen kaotisk sammanblandning av roller. Likaså känns det befriande att veta att när man dansat en dans (två låtar) så finns ingen förväntan om att dansa mer än så utan man tackar kort och gott för dansen och går vidare.
Perikles var i god form och levererade en riktigt bra spelning, det fanns en del skillnader jämfört med repertoaren på Öland men det mesta kändes igen av såväl nytt som gammalt. De spelade dock inte "Vi sover ännu tillsammans" den här gången heller, jag väntar fortfarande på att få dansa till den även här på hemmaplan.
Jag hade en bra danskväll, jag dansade samtliga danser utom en och fick möta ett brett spektrum av dansutmaningar, riktigt roligt. Efter dansen styrdes kosan åter till Selsålandet.