Lördagen blev precis som en maralördag skall vara, lugn och utan några som helst nödvändiga punkter på agendan. Förutom undertecknad och Lina så bodde även Maria och Sandra på Carolas danspensionat, och alla sov vi duktigt fram till 10-tiden. Efter en bastant frukost så gjorde vi någon slags plan för dagen som innefattade att såväl lunch som middag skulle hinnas med före klockan 19, den planen kom dock att revideras allteftersom dagen led. Lunchen blev sen och eftermiddagsluren likaså, således fick middagen vänta även den här dagen, dansen sattes i första rummet och till Parkaden ankom vi strax efter klockan 19.
Blender inledde kvällen och jag måste säga att de kom att utgöra kvällens musikaliska ankare. Om Blender finns inte så mycket att säga, de levererade som vanligt en balanserad och dansinspirerande repertoar med hög klass på alla fronter. Jag fick en riktigt fin inledning på kvällen med sköna danser och goa kramar, en utsökt grund att bygga vidare på. Vid 19:45 så tog Melissa Williams och hennes band scenen i besittning och deras första dans trissade verkligen upp förväntningarna för det var en riktig höjdare. Tyvärr måste jag nog säga att det enligt min smak var en av kvällens bästa danser, låtmässigt, för sedan kom det att bjudas på mycket som inte alls föll mig särskilt väl i smaken. Nu är ju smaken som baken, lätt rundad, men jag tyckte mig förstå att många av de dansare jag talade med under kvällen upplevde Melissa Williams föreställning ungefär på samma sätt som undertecknad.
När Melissas första pass var avklarat vid 20:30 så begav vi oss iväg till Big Boy för att inta den försenade middagen, något vi planerat och bestämt redan vid ankomsten till Parkaden. Både Lina och jag var mer än tillfreds med kvällens inledning och det var perfekt läge att fylla på energireserverna med hamburgare på äkta norrlandsvis, Big Boy äger verkligen i jämförelse med fredagens skräpburgare. Lagom mätta och mycket nöjda med vårt kvällsupplägg, men också väldigt danshungriga, återvände vi så till Parkaden knappa timmen efter avfärd.
Denna afton bjöd mig på en stor mängd bra likväl som utsökta danser, det var gott om folk men ändå plats för att dansa, perfekta förutsättningar som uppfyllde alla förväntningar. Kring midnatt så tog jag en kortare fikapaus där Trocadero (näst sista flaskan innan lagret sinade) avnjöts tillsammans med en gigantisk och utsökt god negerboll av hembakat snitt. Parkaden skall ha beröm för sitt fika, smaskigt värre var det. Malin gjorde mig fikasällskap och vi intog fikat på spartanskt möblemang uppe på den fina läktare som man av någon outgrundlig anledning tyvärr inte nyttjar.
Bra danser utmärkte som tidigare nämnts min kväll, men jag tappade känslan för en stund. Balansen var inte den rätta och låtar som inte inspirerade fick mig att komma ur mitt euforiska danstillstånd. Lina fick mig dock att ganska snabbt återfinna flytet i dansen och än en gång fick jag uppleva den där känslan av att inget tar emot, när bra dans bara vill ut, "inget stoppar oss nu".
Det går inte att förneka att kvällens stora begivenhet var just premiären för Melissa Williams och hennes nya band i "normal danstappning". Det finns mycket man kan säga om detta, men det är svårt att förhålla sig till en hel repertoar och alla bitar i en komplett dansprodukt efter bara en kväll. Jag försöker därför att fatta mig kort och främst ta fasta på mitt helhetsintryck och vad jag dansmässigt upplevde denna afton. I stor utsträckning var det som bjöds ungefär som jag förväntat mig. Vissa delar föll jag helt och fullt för, men helhetsintrycket är tyvärr relativt svalt. Jag upplevde många låtar som långa och enformiga, långa partier som bara "malde på". Musikerna må vara duktiga, men vill de syssla med den här grejen, är de rätt för den här grejen? Jag är långt ifrån övertygad. Det är ingen dans på rosor att spela dansmusik utan i den här branschen får man arbeta för pengarna, sköta sitt eget ljud och ljus, sköta sina egna transporter, och för att få ekonomin att gå ihop måste man fråga sig om man har råd att ha med en person bara för att köra, i mina ögon är det en orimlighet. Till viss del gillade jag repertoaren och i någon mån gillade jag soundet, men tyvärr var det mer som inte föll mig i smaken än som gjorde det. Mycket måste också sägas vara rätt svårdansat, vilket begränsar på ett allt annat än gynnsamt sätt. Jag dömer inte ut något idag, men jag är långt ifrån övertygad om att detta kan bli något som lyfter, framtiden får utvisa.
När kvällen nådde sitt slut begav vi oss skyndsamt hem till Carola och intog snarast horisontalläge. Natten skulle komma att bli kort för vid 8:25 avgick bussen som skulle ta mig och Carola till Stockholm och vidare på kryssning till Helsingfors, Nöjesvågen nalkades nämligen i dagarna två.