Denna helg bjöd en dansfri lördagskväll, ja undantaget några vilda buggsvängar där på aftonens sena timmar. Lördagskvällen tillbringades nämligen i Sundsvall där min goa vän Anna Lindgren firade sin 30-årsdag med stor festivitet. Efter att ha lånat soffplats för övernattning i kattens fina katthem så njöt jag sedermera söndagen i mycket ambitionslöst och lugnt tempo innan kvällen närmade sig och därmed också helgens dansäventyr, en danstillställning som jag emotsett med viss förväntansfullhet. Innan färden mot Härnösand tog sin början så bjöds middag hemma hos Amanda där LEJon bekant fick finna sig i rollen som tupp i hönsgården tillsammans med nämnda värdinna samt Malin och Maja. Maten var delikat och sällskapet likaså, tusen tack! Avfärden från Sundsvall blev aningen förenad, ca 40 minuter senare än det var sagt, men som chaufför i Malins fina Golf förde jag oss raskt till Parkaden dit vi anlände cirka 18:15.
Det blev ingen publikmässig rekordkväll i Härnösand, men ack vilken danskväll jag fick uppleva. Jag har förvisso haft det lite motigt rent dansmässigt på sista tiden och mina krav och förväntningar har således sjunkit, men även med det i åtanke så var det absolut så att mycket bra dans kom att upplevas den här kvällen. Ibland händer det att en ensam faktor varit den avgörande nyckeln för en lyckad kväll, men den här aftonen var det snarare en kombination av många olika samverkande faktorer som tillsammans gjorde min kväll.
För det första så stod Dreams på scenen och som alltid så levererade de med sådan grundmurad övertygelse att jag nästan blir stum. De har en fantastisk repertoar som bjuder såväl känsla som ös och överraskningar, de spelar tight och livfullt, och de utstrålar verkligen spelglädje och energi, ja jag blir sannerligen glad av att se och höra dem. Allt är inte perfekt, främst finns en del att jobba på vad gäller sången, men totalt sett så ger de så mycket att jag inte kan hålla femman borta längre.
För det andra så kan det inte förnekas att gott om dansutrymme absolut gynnar min dans, jag kan verkligen dansa av mig. Att dansgolvet på Parkaden dessutom är såväl stort som hinderfritt och välvallat bidrar förstås också positivt till upplevelsen. Efter ett antal danskvällar med mer eller mindre trånga och bökiga förhållanden så innebar den här kvällen lite av ett "LEJon på grönbete", jag fick verkligen dansa av mig.
För det tredje så var det ett knippe riktiga pärlor bland danstjejer som jag fick nöjet att tillbringa kvällen tillsammans med, tjejer som tillät mig att likt en frustande tjur leva ut mina ackumulerade dansbehov. Åter kände jag mig bra, jag kände att jag kunde kombinera alla mina olika danspersonligheter till att bli mitt hela sammansatta jag, jag kunde möta och ta tillvara på det mina danspartners gav tillbaka. En bra måttstock är att jag flera gånger efter lugna låtar drog mig tillbaka under en dans bara för att ånga av och inte minst återhämta andan efter en explosiv dans. Så vill jag att det ska kännas, då lever jag. Jag anade åter elden där inne i mitt inre och även om den inte nådde ner till att tända golvet under skorna så gav den sig tillkänna, dansuppgivenheten var borta.
I paus avnjöts mastodontfika från fiket. På vägen från fiket sammanspråkades jag först med Örjan och Pia, sedan surrade jag en stund med Kjell S., men slutligen nådde jag så tillbaka till mina dansvänner och kunde börja inmundiga de smarriga godsakerna i sällskap av Malin, Stina, Emelie, Amanda, Maja och Alexandra.
Efter danskvällens slut så återvände vi till Sundsvall, nu även med Emelie i bilen, varefter sällskapet splittrades och jag rullade vidare hem till Optand, mycket nöjd med kvällen men i glädjen påtagligt saknandes min hjärtevän.