Jag hade lekt en hel del med tanken på att den här helgen göra en norrlandsturné med besök i Gräsmyr likväl som på Bredsele Park. Något beslut hade jag dock inte fattat och när fredagen väl var inne så hängde beslutsvåndan tung över Optand och Fridhems gård. Det som talade för en turnésväng var givetvis de goda möjligheterna till trevlig dans på kär dansmark, att Shake skulle stå på scenen båda kvällarna, och inte minst det faktum att jag inte dansat i Gräsmyr på två år och tyvärr inte heller kunde urskönja något lämpligt kommande tillfälle längre fram i sommar. Mot detta stod avsaknaden av samplanering och som en del av detta brist på samåkningssällskap både till Umeå och vidare till Gräsmyr, likväl som att jag inte hade någon inkvartering ordnad i Umeå. Lägg till detta ett urtrist pissväder som totalt dränerade mig på entusiasm samt en allmän tröghet och beslutsvåndan var ett faktum. Vid 12-snåret bestämde jag mig för att strunta i detta äventyr och jag började istället spåna på alternativa planer för helgen. Just i denna stund ("when all hope had faded") ringde den gode drDanz från Junsele och efter några minuters konstruktivt samtal hade pendeln åter svängt och jag fann mig själv packandes danskläder och annat för en helg i dansens tecken.
Jag lämnade Östersund vid 14:15 efter att i förbifarten ha syndat grovt i jakten på en snabb utfordringslösning. Synden straffar dock syndaren själv i många fall, denna gång skedde det snabbt och effektivt genom insikten om den oaptitlighet som den amerikanska skräpmatkedjans föda står för. Nåväl, nöden har ibland ingen lag och även det slibbiga mättar. Efter en blott 18,5 mil lång men ändock dryg resa i sällskap av lastbilar och väglösshusvagnsekipage så anlände jag till Junsele vid 16:15, varifrån vi efter en snabb omlastning till Dans bil rullade vidare mot Gafsele där Egon plockades upp. En socialt trivsam men tidvis skyfallsackompanjerad bilresa följde och vi anlände till Gräsmyr strax före klockan 19, man kan således milt sagt påstå att vi var ute i mycket god tid. Vädergudarna visade dock fortfarande ingen barmhärtighet och vi enades om följande budskap till världen; "Nu har vi ankrat i Gräsmyr, dansgaloscher på!". Vi löste in oss till det helt vansinniga entrépriset om 260:- och fördrev sedan väntetimmen glatt samspråkandes med diverse dansmänniskor medan vi intog kvällens första fika.
Klockan 20 inledde Shake kvällen och bjöd upp till dans på stora banan, Martinez började förmodligen spela samtidigt på logen men det dansgolvet besökte jag inte på hela kvällen (det kanske var ett misstag?). Kvällens första danser hade jag nöjet att få dela med Frida. Efter det såg vi inte röken av varandra på hela kvällen, något som bra beskriver hur pass mycket folk och hur kaotiskt det på många sätt blev den här kvällen. Det första jag noterade när de inledande dansstegen togs var dansgolvets fruktansvärda tröghet. Min tanke i det skedet var att det obefintliga glidet satt i skorna och att det skulle gå till sig, men det var en dröm att stilla bedja om. När inte glidet gått till sig efter en halvtimmes dansande så lånade jag gaffatejp av Shake för att tejpa sulorna i hopp om bättre glid, men även den förhoppningen grusades snabbt då gaffans friktionskoefficient upplevdes likvärdig med mina tidigare otejpade skor. Problemet satt således inte i skorna utan i golvet, något jag aldrig någonsin tidigare upplevt på detta sätt. Min frustration över det icke-existerande dansglidet tilltog för varje dans och avsiktligt likväl som oavsiktligt undvek jag delvis att bjuda upp välkända dansfavoriter, väl medveten om att dansen aldrig skulle kunna göra dem rättvisa.
Vid 22-snåret tog Shake paus och Rolandz äntrade scenen. Hur man som dansentusiast skulle förvalta tiden under Rolandz uppträdande var en öppen fråga, men jag valde att försöka mig på att dansa och detta skedde då i lokalens bakre delar samt ute på den öppna banan. Och visst, det blev en del dansat men ambitionen kändes ändå ganska misslyckad för det var riktigt kaotiskt och dessutom var det trögare än någonsin på golvet efter att så många människor med blöta skor strömmat till och gjort entré via ingången på den öppna banan. Rolandz var i mina ögon ingen upplevelse alls att sukta efter, jag hade mycket hellre hört och sett dem på TV där såväl tal som sångtexter skulle haft mycket bättre möjligheter till att nå fram. Att dansa till deras musik kändes inte heller särskilt inspirerande, lika (o)kul som Larz-Kristerz.
När Rolandz spelat färdigt sammanstrålade jag och Håkan för en gemensam fika, min andra för kvällen. Fikapriserna kan sammanfattas som i högsta laget, macka, dricka och go-bulle landade på 60 spänn utan att varorna för den skull alls kan sägas vara något mer än ordinära. Nåväl, Håkan bjöd och jag lyfter på hatten och tackar för såväl fikat som för en trevlig pratstund.
Att ta fikapaus efter Rolandz var givetvis ett snedsteg för därmed missade vi ju en del riktig danstid, men det är lätt att vara efterklok. När vi återvände till dansbanan vid midnatt skulle nämligen Shake precis ta en liten extra minipaus. Oförberedd på detta och redan uppbjuden och redo för dans tillbringades den korta pausen samspråkandes med Pia, pausen blev dock absolut inte lång och snart var vi igång igen. Den sista timmen blev betydligt bättre rent dansmässigt då en icke oansenlig del av "partypubliken" dragit sig tillbaka och därmed minskade stökigheten påtagligt. Avsaknaden av glid kvarstod dock och jag kan tveklöst konstatera att såhär kass har jag inte känt mig på ett dansgolv på många år. Det krävs ett gott glid för att jag skall vara bra (på dansgolvet), det är något jag är väl medveten om men som jag här fick bekräftat med allsköns tydlighet.
Sammanfattningsvis kan sägas att den här kvällen absolut inte hamnar på någon topplista över lyckade danskvällar, tvärtom. Priset var hutlöst och min behållning av Rolandz kan i bästa fall sammanfattas som noll och intet. Vi blev även medvetna om att golvet på stora banan i Gräsmyr uppenbarligen inte tål hög luftfuktighet, det SÖG verkligen. Denna yttre parameter kan vara bra att känna till i framtiden (vattenplanering). Shake gjorde givetvis en berömvärd insats men det räcker ändå inte till för ett toppbetyg, när kvällens disposition är som den här med udda upplägg och okända avbrott är det svårt att leverera så att en kräsen publik (eller ett LEJon) blir helt nöjd. Det här var en engångsföreteelse. Vi kan alla säga att vi var på plats, året var 2009 och bandet hette Rolandz. Det är en unik punkt i min dans-CV men absolut inget mer än så.
När kvällen var slut åkte vi mot Umeå där övernattning väntade hemma hos Anders!
Efter regn kommer solsken...