DansYran, ett arrangemang med anor som jag troget bevistat sedan första gången 2005, endast undantaget 2007 då jag på grund av nyopererade ögon tvingades stanna hemma. 2010-2012 var jag även arrangörsmässigt inblandad genom Ope IF och 2011 hade jag nöjet att få ge arrangemanget dess namn, DansYran. Ja detta är ett arrangemang som ligger mig varmt om hjärtat, en höjdpunkt på dansåret.
Varje år denna fredag sedan 2005 har Jannez och Perikles delat scenen, så också denna nionde Yra. Som tredje band stod den här gången Chapelle, ett hobbyband som jag mött några gånger genom åren och haft lite delade meningar om men som jag hört en hel del positivt om på senare tid och såg fram emot att få höra och dansa till.
Kvällen började med att Helene plockade upp mig hemma i Optand vid 19:40, med sig i bilen hade hon även Pimpe. Vi anlände i lagom god tid för att kunna ta dansgolvet i besittning till första dans, det var ingen rusning så vi var inledningsvis bara några få par på golvet men det var förstås något som snart skulle komma att ändras. Entrépriset per kväll var som tidigare 250:-, medan tvådagars kostade 400:-.
Det blev en bra kväll, ingen större trängsel utan fullt dansbart hela kvällen, lite svagt måhända ur ett arrangörsperspektiv. Banden levererade riktigt bra, Jannez var först ut och de sänder hoppfulla signaler om välgörande och positiva förändringar med nya fräscha låtar som faller mig i smaken. Mellanbandet Chapelle är förstås kvällens svaga punkt, men jag tycker inte alls att de behöver skämmas för sig och utöver visst givet gnäll så hörde jag även och främst en hel del riktigt positiva kommentarer. Chapelle har en för mig tilltalande repertoar, tyvärr brister de dock en del i såväl framförandekvalitet som ljud, men som sagt helt ok. Perikles är ändock kvällens främsta begivenhet, de har rensat bra i repertoaren och med en bra andel fräscha låtar så är det en fröjd att höra och dansa till dem.
För min del innebar kvällen en stor mängd riktigt bra dans, publiken var trivsamt blandad och här fanns både gamla goda favoriter som helt oprövade kort. Jag kände mig dock lite ringrostig, både på att dansa och att "bara vara på dans". Att dansa är i mångt och mycket lite som att spela tennis; har man en gång dansat mycket så kan man alltid dansa, men samtidigt är stabiliteten, den där rätta tajmingen, precisionen, kraften, känslan, ja alla delar som tillsammans kan ge upphov till ett totalt flow, en färskvara som man bara kan upprätthålla genom frekvent träning, att hålla sig à jour med kropp, musik, golv och partner. Tidvis knackade åter känslan på min dörr, tack Sandra för danserna på lilla golvet, men jag dansar alldeles för mycket med huvudet och för lite utifrån kroppens autonoma danskontroll. Egentligen är det inte så konstigt med alldeles för få färska danstimmar i kroppen, likväl lite svårt att förhålla sig till då det är något jag upplevt först under senaste året.
Vid tjugo i elva tog vi rast för lite fika, macka inhandlades i fiket (där Trocadero saknades) medan jag till slut hittade Trocadero i baren, märklig miss som jag förstås inte tycker är acceptabel. Jag fick fikasällskap av Helene, Fredrik och Karin, vår soffgrupp var tyvärr ockuperad så vi tvingades söka alternativ plats, fungerande nödlösning men i morgon får vi hoppas kunna återställa ordningen.